royikaros.blogg.se

Det var mycket halt redan ner för första nerförslutningen och det var med livet som insatts. Full fart neråt pressande ner min höger fot för att bromsa, skulle jag nu inte få stopp innebär det att jag fortsätter rakt fram mot en lång trätrappa med ett 10 tal trappsteg som bär rakt ut i skogen och det kan i så fall innebära stora konsekvenser för alla som ska sanera upp resterna av mig och stolen. Det är ju trots allt dom efterlevande som får ersätta stolen till landstinget!

Väl framme vid grinden ska ju den öppnas och den öppnas framåt när detta var gjort stod jag där på asfalten och den var ju glashal men jag tog mig trots allt fram till brevlådan och min post.

Sedan tillbaka är det ju en annan sak och för att kunna komma någon vart kör jag baklänges, med huvudet vridit åt höger för att ha lite uppsikt bak. På vägen till grinden blev jag påmind av min dumhet att ge sig ut ensam i vinterväglag utan jacka och mössa i 5 minusgrader, inte så bra.

Väl innanför grindstolparna ska grindarna stängas med stora svårigheter för jag slinter hela tiden när jag försöker stänga till. Men min envishet tar överhand hur mycket jag än fryser så ska grindjäveln stängas. Jodå rätt som det var skakandes i hela kroppen var den stängd nu gällde det bara att putta mig bakåt dem där 50 metrarna till svängen som leder upp för den större lutningen. Nu började mitt högerben att tappa fotfäste det är isigt på marken, jag sitter där och försöker hålla mig kvar och inte rulla ner för trappan ut i skogen för att sedan ligga där som en djupfryst grönsak i skogen. Jag måste komma upp men vad gör jag när min höger fot inte vill greppa i underlaget. Då får jag syn på rabatten som jag har på min höger sida, varför inte ta lite jord där och slänga under foten. Tanken var god men när jag ska ta jorden upptäcker jag till min fasa att den är ju frusen och därmed stenhård så jag rafsar och skrapar med naglarna för att åtminstone kunna få loss lite jord. Det lilla jag fick loss slängde jag under högerfoten, den greppade lite men i inte tillräckligt.

Kylan ger sig mer och mer till känna och den jordskrapande handen är nästan djupfryst nu jag försöker få den varm genom att sätta mig på den då plötsligt kom jag att tänka på mitt larm . Jag trycker på larmknappen jag har i ett halsband runt halsen efter så där 10 minuter ringer mobiltelefonen och en röst säger: hej detta var larmet, jag ser att du har larmat. Behöver du hjälp?  Jo, det kan du skriva upp att på att jag behöver!  Jag sitter ute här i minusgrader och så berättade om jag min situation. Hon säger jag ska larma hemtjänsten att komma ut.  Efter ytterligare en 15 minuter hör jag en bil och efter en stund står det en hemtjänstare som säger ”jaså, här sitter du”. Mitt svar: jo det kan man nog säga att jag gör.  Jag var trots allt fortfarande rörlig och kunde prata och röra högerarmen. Jag säger att jag vore tacksam om ni ville rulla in mig i värmen för upptining. Med påföljd att det gör mycket ont i fingrarna efter någon timma hade jag hämtat mig i mina fingrar och tår.

Senare under kvällen fick jag stränga förhållningsorder om att det där gör du aldrig om mer. Men jag ser det på ett annat sätt, det måste vara lättare att frakta bort en djupfryst kropp för den skulle ju om det råder ont om plats gå att frakta på ett takräcke. Nu blev det inte så utan jag kom ju in med både stol och framför allt det viktigaste, posten!  

 Ibland rullar jag ut ensam för att hämta posten i vår brevlåda det kanske låter enkelt men ibland är det förenat med vissa svårigheter. Som när det är halt och kanske har snöat.

Jag ska först ut genom ytterdörren sedan fram cirka 6 meter på ett trä däck tills betongplattorna tar över vidare fram ca 10-15 meter så blir det en ganska skarp lutning neråt som plötsligt blir en skarp vänster sväng och är jag slarvig och svänger för skarpt kör jag upp med vänsterhjulet på några större prydnadsstenar och risken att välta åt höger är överhängande.

Sedan bär det av rakt fram ca 50 meter och där står vår trägrind som ska öppnas med en järn hasp och därefter en skarp vänstersväng på asfalt rakt fram ca 50 meter till brevlådan som kommer på min höger sida. Jag tar ur posten och lägger den bakom min rygg sedan startar färden tillbaks bakåt sparkandes med höger benet och med hjälp av vänster arm för att rulla vänster hjul. Det är det sparkande högerbenet som styr upp rullstolen i rätt färdriktning för det mesta. Det tar en liten stund med har jag tur när jag väl är inne kan det ju vara ett spännande brev från någon storhet.

Men det är inte sagt att det alltid går så enkelt att hämta posten.

En gång när jag huvudlöst rullade ut en dag när det var minus 5 grader med mycket snö så stack jag ut utan vare sig mössa eller jacka och riktiga skor utan jag hade mina innertofflor på mig!

Så länge tekniken fungerar är allt frid och fröjd. Men om den inte gör det är allting upp och ner. Vi har nu varit utan bredband här hemma i en vecka, likaså telefon i några dagar. Det är skit att inte ha någon tv och ingen dator. Det här är ett sårbart samhälle. Förr hade vi en tv antenn på taket och så har vi haft en antenn inne på vinden. Kanal 1och 2 fungerade bra så vi behöver egentligen all denna information. En sån enkel men bra sak som telefonkiosker där man kunde gå in i en liten blå kiosk med en dörr och 2 fönster. Ibland hade den frostat glas och det hängde en grönaktig automat för 1 kronor, tio öringar, 25 öringar samt en liten returlucka för mynt som inte automaten godtog. Under trägolvets träribbor fanns en röd knapp för nödsamtal 90 000. Det fanns ingen av väggarna på kiosken som gick ända ner till marken, så det kunde bli ganska dragit och kallt. Som barn och ungdom var det trevligt att stå där inne en stund och prata. Vi letade alltid efter mynt under golvet och om vi hade tur så var det någon som tappat ett mynt däremellan. Detta var före graffitins tid och all vandalism. Det fanns alltid någon att prata med. Vi klarade oss utan alla dessa telefoner och all denna information. Folk kunde oftast serva och laga sina bilar själva och ordet självskanning var inte ens uppfunnit inte heller lapptop eller I-phone. Mycket annat var bättre förr Eller?

Så länge tekniken fungerar är allt frid och fröjd. Men om den inte gör det är allting upp och ner. Vi har nu varit utan bredband här hemma i en vecka, likaså telefon i några dagar. Det är skit att inte ha någon tv och ingen dator. Det här är ett sårbart samhälle. Förr hade vi en tv antenn på taket och så har vi haft en antenn inne på vinden. Kanal 1och 2 fungerade bra så vi behöver egentligen all denna information. En sån enkel men bra sak som telefonkiosker där man kunde gå in i en liten blå kiosk med en dörr och 2 fönster. Ibland hade den frostat glas och det hängde en grönaktig automat för 1 kronor, tio öringar, 25 öringar samt en liten returlucka för mynt som inte automaten godtog. Under trägolvets träribbor fanns en röd knapp för nödsamtal 90 000. Det fanns ingen av väggarna på kiosken som gick ända ner till marken, så det kunde bli ganska dragit och kallt. Som barn och ungdom var det trevligt att stå där inne en stund och prata. Vi letade alltid efter mynt under golvet och om vi hade tur så var det någon som tappat ett mynt däremellan. Detta var före graffitins tid och all vandalism. Det fanns alltid någon att prata med. Vi klarade oss utan alla dessa telefoner och all denna information. Folk kunde oftast serva och laga sina bilar själva och ordet självskanning var inte ens uppfunnit inte heller lapptop eller I-phone. Mycket annat var bättre förr Eller?

En dag kom det ett paket med posten. När jag hämtat det i brevlådan kom jag fort in öppnade paketet, där låg mycket oj där låg en Hells angels t shirt en tändare ett nyckelband klistermärken och ett brev från.  Thomas Möller. Nu ska jag ta på mig tröjan sitta i rullen och ta några foton och kanske sända ett tack svar.

                 En dag på Majornas Go Karting. RVäl framme och inne i lokalen står Go Karten, redan förbered.  För jag brukar, alltid, ringa, dagen innan Så är karten alltid iordningställd. När jag står i depån i min rullstol får jag hjälp att ta på hjälmen. Sedan rullar jag ut på banan i rullstolen. Parkerar den intill karten. Sedan ska jag få hjälp från rullstolen in i Karten, jag får hjälp att sätta på mig ett midjebälte så min assistent har något att hålla i när jag står upp. Hjälper assistenten att styra mina ben på plats. Sedan sjunker jag sakta ner tills, jag sitter helt och hållet i sättet. Nu lägger min assistent fötterna på plats vid pedalplattorna, och sedan spänns vänster benen fast med spännremmar i ramen.  För om jag inte gör det vet jag inte vad mina ben har för sig jag har något som heter spastiskt i benen. Det innebär att det vänstra benet kan plötsligt sträcka sig rakt ut något jag inte kan kontrollera det går att se på ett av mina foton vad jag menar med fastsättningen. Väl klar är, dags för start av motorn. Nu gäller det att hålla ordning på högerfoten. För den sköter ju både gas och broms eftersom jag har ett specialsvetsat pedalställ blir det inte som på en vanlig bil avståndet mellan att gasa och bromsa är bara några centimeter, så det skulle lätt kunna bli fel. Om man inte är uppmärksam att det blir gas istället för broms så det gäller att ha tungan rätt i mun. Och verkligen tänka på vad jag gör. Likaså i kurvorna för jag styr ju bara med min högra arm så i sladdarna måste jag tänka på vad jag gör så det inte slutar i väggen. Och att häva sladdarna på rätt ställe så inte bakdelen på Karten, sladdar in i mitträcket, det är mycket att tänka på men det är det som är tjusningen med det, hela.  När sedan heatet är färdig kört tänds ett antal röda lampor för då är det dags att köra in i depån. Väl i depån kommer min assistent fram med min rullstol sedan hjälper hon och personalen mig ur Karten och i rullstolen igen, sedan rullar vi  ut i kafeterian och tar en fika och går igenom dagens körning. Sedan väntar vi på färdtjänst bussen för att kunna åka hem igen.                                   

nyligenhade vi ett hemma hos reportage av tidningen Hemmets Veckotidning, Aller Media AB.  Det blev mycket prat och fotografering med reporter Maria Svemark och fotografen Lars.

Jag fick berätta om alla mina autografer och mitt liv sedan mc olyckan och stroken drabbade mig och om hur mitt liv är sedan allt elände drabbade oss.

Vi fick en jättefin bukett blommor som tack för att dom fick komma och göra reportaget, det var en trevlig kväll och allt som allt tog det ungefär 3 timmar. Tidningen ska komma ut efter nyår alltså 2013. 

Hösten

 Nu är hösten här nu börjar jag redan längta till våren nästa år återigen den tunga hösten som jag ska ta mig igenom tänk allt detta ska man ta sig igenom under alla år detta eländiga mörker och kyla med detta kommer även ved och askrengörings process i gång.  De levande ljusen kommer fram för att lysa upp mörkret

 att kanske inte orka.?

Eftersom jag har en ständig värk efter mina skador från en motorcykel olyckan. Med en ständig värk i huvud och nacken samt axel detta har pågått under så många år olyckan inträffade 1996. och värken har bara blivit värre och värre genom åren.  Detta är mycket påfrestande. Ibland känns det som att nu orkar jag inte mer med denna värk äter upp mig inifrån, än så länge hjälper alvedon mig att lätta på min smärta, jag måste ändå försöka att orka fortsätta att stå ut ett tag til ?l.      

                                 Mitt leverne. Jag är mycket noga hur jag lever jag är absolutist och är helt emot att vad tobak heter. Jag är mycket noga med att inte äta fet mat och försöker undvika socker, jag har inte besökt någon mc Donalds på minst 11 år. Jag skulle inte utsätta min kropp för sådan skräpmat och coca cola är mer än 11 år sedan jag smakade på undviker söt drickor helt och hållet. Det känns bra att leva så att bli tjock skulle vara grymt för det är ju oftast självförvållat min enda last är Kaffe och ganska mycket. Och åka ut och shoppa. 

 Jag tycker det skulle finnas varsning text på Mc Donalds matlådor med texten Fet mat dödar kan orsaka hjärta och kärlsjukdomar.

 En dag kom det ett paket med posten. När jag hämtat det i brevlådan kom jag fort in öppnade paketet, där låg mycket oj där låg en Hells angels t shirt en tändare ett nyckelband klistermärken och ett brev från.  Thomas Möller. Nu ska jag ta på mig tröjan sitta i rullen och ta några foton och kanske sända ett tack svar.

 Jag är mycket noga hur jag lever jag är absolutist och är helt emot att vad tobak heter. Jag är mycket noga med att inte äta fet mat och försöker undvika socker, jag har inte besökt någon mc Donalds på minst 11 år. Jag skulle inte utsätta min kropp för sådan skräpmat och coca cola är mer än 11 år sedan jag smakade på undviker söt drickor helt och hållet. Det känns bra att leva så att bli tjock skulle vara grymt för det är ju oftast självförvållat min enda last är Kaffe och ganska mycket. Och åka ut och shoppa. 

 Jag tycker det skulle finnas varsning text på Mc Donalds matlådor med texten Fet mat dödar kan orsaka hjärta och kärlsjukdomar.

Nu var jag nyligen med i ett hemma reportage i Tidningen Land nr 42. Det handlar om min stora autograf samling, och mina många intressen. Även tidningen Allers var här och gjorde en intervju en kväll. Det blev mycket prat och många foton tagna. Tidningen ska komma ut vid årsskiftet 2012/2013, det ser jag fram emot.

Jag uppger alltid min e-mail adress i intervjun ifall någon som läser det vill sända ett mail om funderingar och frågor, kanske kan jag vara till hjälp för någon.

Jag blev jätteglad när jag i slutet av förra veckan fick ett paket på posten, ifrån min vän Åsa Waldau i Knutby. Det var hennes senaste cd inspelning, och ett mycket fint brev med mycket uppmuntrande ord.   

Det är ett elände med rullstol i snön. Först är det svårt att ta sig fram jag slinter med min fot. Jag putter men oftast har jag hjälp av min assistent. Väl vid ytterdörren ska hjulen borstas av innan jag kan rulla in, annars blir det vatten på hela golvet.  

För några år fick jag möjlighet att prova på ridning. trots min förlamning tyckte jag det skulle vara trevligt att prova på jag blev riktigt duktig på ridning. Okej att det ibland kunde kännas lite kusligt att inte kunna röra den vänstra sidan. Att komma upp på hästen kanske kan verka svårt men jag fick hjälp att ställa upp mitt högra ben på en stol intill hästen, eftersom mitt högerben är rörligt kunde jag stå på det benet. Jag tog sedan tag i hästsadeln och min assistent tog tag i mitt andra ben och hjälpte benet över hästryggen och jag fick hjälp att sätta i fötterna i stigbyglarna. Sen gällde det att försöka stäcka på mig och komma rakt i sadeln. Men tyvärr blev snart slut med hjälpen av mitt ben för arbetsskyddet sa att detta inte var bra för ridlärarna att lyfta mitt ben för sina ryggar. Dom själva sa aldrig att det besvärade dem. Och sedan att dom bar stora höbalar var det inte snack, om då gällde inga lagar. Så för att kunna fortsätta med ridningen fick vi hitta andra lösningar att komma upp på hästryggen. Det fanns en ramp som gick upp till en liten avsatts där det på ena sidan stod en hydraulisk kran. För att komma dit upp monterades ett antal handtag på ena väggen upp till avsatsen. Jag fick hjälp fram till rampen kunde ta tag i ett handtag med min högra arm sega mig upp från stolen, min assistent flyttade undan stolen och hon ställde sig på min vänstra sida höll i armen jag fick efter stor ansträngning lyft upp min vänstra sida lite grann bara så vänster benet släppte från underlaget och sedan försöka gunga fram benet och stödja på det och flytta fram det högra det blev nu ett steg så höll jag på tills jag var uppe på rampen. Det var ungefär 6 meter, väl uppe stod det en stol jag fick sätta mig i då stod jag alldeles intill kanten på avsatsen, det var ungefär. 1.5 – 2 meter ner till marken nu ledes hästen fram till kanten intill mig. Jag fick hjälp att resa mig upp och stödja på benet.