royikaros.blogg.se

Det är ofta hinder när det gäller att köra med rullstolen. Inomhus kan det vara mycket trångt och att komma åt saker såsom strömbrytare och saker som står högt upp på exempel hyllor och dylikt är svårt. Nu har vi det mycket bra handikappsanpassat inomhus, men det finns ändå många hinder.

Ibland kan det kännas lite otrevlig att flytta från rullstol till toalettholken. Patrik har satt upp jätte bra handtag som jag kan hålla mig i från sittande i rullstol till sittande på holken. Det krävs att jag svänger runt ett halvt varv, och då har jag dom fina handtagen att hålla mig i. Sedan gäller det att pricka rätt när jag ska sätta mig på holken för om jag skulle hamna fel och sätta mig vid sidan om skulle vara en katastrof. När jag sedan är klar ska alltihop göras i motsatt ordning. När jag ska från holken upp till stående drar jag mig med höger armen upp till stående, och sedan vrider jag mig ett halvt varv åt stolen och i detta läge gäller det att foten vrider med annars vrickas foten. Oftast lyckas det, sedan sänker jag mig sakta ner i stolen. Eller så släpper jag mig handlöst rakt ner, och det kan se lite otrevligt ut men det brukar funka bra.

När det går trögt att köra stolen brukar jag åka baklänges för då kan jag skjuta stolen bakåt med mitt högerben för det är mer kraft åt det hållet. Det kan för den som inte är insatt i hur det fungerar verka lite konstigt att åka baklänges.  Ibland vid körning i en affär kan en del människor ha svårt för hur dom ska bemöta en rullstol. Men oftast är människor mycket hjälpsamma.   

Men snökörning är inget vidare! :-)

I dag när jag var på sjukgymnasten kändes det så tungt. För jag märker att det blir inga framsteg. Jag är kvar på samma plats som sedan länge, så ibland har jag lust att ge upp. När jag har gångträning.  Känns det som vänster foten sitter fast i golvet. Hur jag än försöker att lyfta den är den fast i golvet Jag  tränar hos sjukgymnasten 1 gång i veckan. Jag kan inte acceptera att det inte blir några framsteg. Mitt elände att aldrig någonsin kunna röra den vänstra sidan.    

 I dag när jag var på sjukgymnasten kändes det så tungt. För jag märker att det blir inga framsteg. Jag är kvar på samma plats som sedan länge, så ibland har jag lust att ge upp. När jag ska gå-träna känns det som vänster foten sitter fast i golvet. Hur jag än försöker att lyfta den är den fast i golvet Jag är, och tränar hos sjukgymnasten 1 gång i veckan. Jag kan inte acceptera att det inte blir några framsteg. Mitt elände att aldrig någonsin kunna röra den vänstra sidan.  

Två svenska artister som betyder mycket för mig är Mikael Wiehe och Björn Afzelius.Tyvärr finns inte Björn med oss längre men en låt han skrivit passar så bra in på mig och den låten är Ikaros och därav mitt bloggnamn.

Jag har haft turen att få träffa Mikael Wiehe i hans loge strax före en spelning detta var på Betlehemskyrkan vid Vasagatan i Göteborg, jag skulle gå på toaletten och blev hänvisad till att gå in i en dörr bakom garderoben. Väl innanför dörren var det en lång korridor, när jag rullade in där ser jag att toan är längst bort. På väg till toan är det flera rum på min högra sida jag rullar åt toan samtidigt ser jag åt höger in i rummen och plötsligt i ett av rummen sitter han och läser en bok.

Susanne går förbi mig och pekar åt mig att gå in till Mikael men modet sviker först mig men jag ville så gärna så jag gick in i rummet och hejade på Mikael Wiehe. Vi började prata och han sa att han sitter alltid så före en spelning och kopplar av. Han var mycket trevlig och han uppfyllde allt för att vara min idol.

Jag frågade om jag fick ta ett kort ihop med honom, ”ja det går bra men då vill jag helst stå upp” sa han och gick och ställde sig mot en vägg. Jag rullade framför honom så höll han i min rullstol när Susanne tog ett foto och jag var lycklig.

Mikael genomförde en som vanligt perfekt konsert och när fotot var framkallat sände jag det till Mikael som signerade fotot och sände det i retur till mig. Nu är det inrammat och är på en av hedersplatserna i huset.

Synd att jag aldrig hann träffa Björn Afzelius innan han gick bort. Jag har inte träffat några mer svenska artister men däremot fått många autografer med medföljande långa brev tillsänt mig. Det är bl. a Lena Philipsson, Björn Skifs, Carola, Björn och Benny, Lotta Engberg och Uno Sveningson som även sände sin senaste cd skiva till mig, utöver dom finns det ännu fler storheter hemma på väggarna och i album.

Nu var jag nyligen med i ett hemma reportage i Tidningen Land nr 42 det handlar om min stora autograf samling och mina många intressen. Även tidningen Allers var här och gjorde en intervju en kväll då blev det mycket prat och många foton tagna, den tidningen ska komma ut vid årsskiftet 2012/2013, det ser jag framemot.

Jag uppger alltid min e-mail adress i intervjun ifall någon som läser det vill sända ett mail om funderingar och frågor, kanske kan jag vara till hjälp för någon.

Jag blev jätteglad när jag i slutet av förra veckan fick ett paket på posten, ifrån min vän Åsa Waldau i Knutby. Det var hennes senaste cd inspelning och ett mycket fint brev med mycket uppmuntrande ord.   

Vissa dagar kan vara mycket svåra när minnena ger sig tillkänna. Det kan vara både musik och dofter samt vissa väderlekar. Nu på hösten kan det vara extra känsligt när mörkret kommer eller vid möte av en del människor från förr det finns mycket som kan kännas svårt.

 Jag vill så mycket men ibland kan det vara svårt att se sina begränsningar, jag saknar så fruktansvärt mycket att få arbeta, detta som jag alltid älskade att göra. När jag hör andra människor som gnäller om att det är så tråkigt att gå till arbetet tänker jag oftast, ”du ska vara glad så länge du kan gå till ett arbete det är inget att gnälla för”.

Eller när människor som gnäller för småsaker såsom en liten förskyllning eller ont i ett finger kanske ett skoskav och jag kan ibland känna mig avundsjuk när jag är ute och handlar och ser människor som är mycket äldre än jag som går omkring med en kundvagn. Kanske dom rent utav rullar vagnen till sin bil lastar in varorna, hoppar in i bilen och kör iväg. Det kunde ha varit jag. Varför tog mitt liv en sån omänsklig vändning i så unga år.

Min önskan var att kunna bli pensionär och ha en fin ålderdom. Och få njuta av att vara pensionär efter ett långt arbetsliv.

Ordet varför blev det så här, har jag nog nämnt tusentals gånger och det går aldrig att acceptera detta nya liv. Men vad gör jag? Jo, jag sitter en den frb rullstolen och kan inget göra åt det.  

Som frisk rös jag alltid vid tanken av att behöva åka rullstol och nu sitter jag i en. Efter en längre tids träning var det dags att pröva en gå stol. Den har ibland tre ben, högst upp sitter ett handtag där jag fattade min höger hand, stod upp och försökte hålla balansen och föra fram det högra benet och järna även det vänstra. Om jag hade tur kunde det bli något steg. Jag fick även besöka en psykolog flera gånger i veckan och detta var för en bedömning av mina skador. De ville väl veta om jag var helt pucko, eller bara lite. Det var förnedrande att jag skulle sitta där och bygga bygg klossar och att stoppa i olika färgade klossar i dennes borrade hål och svara på dom mest egendomliga frågor. Jag skulle räkna upp samtliga världsdelar på jorden, och räkna ut olika räknetal i huvudet. Exempel på detta kunde vara: 585 minus 226 plus 52 minus 15x 3. Med detta sa jag till psykologen att det var en otroligt dum test för att detta hade jag inte ens kunnat svara på som frisk. Läkaren hade sedan ett antal foton och kort som han lade undan efter en stund som jag hade fått titta på dom, sedan skulle jag redogöra för var det var på dessa foton. Jag fick genomföra många sådana tester ett tag framöver. Där satt jag en man på femtio år med bra utbildning som haft eget företag i många år och ett långt erfaret liv bakom mig och bygger med byggklossar. Det hände vid några tillfällen att jag tittade ut genom fönstret för där var en byggarbetsplats. Jag såg lastbilar och grävmaskiner och allt som hör till ett bygge och när jag såg detta kändes det så tungt för det var ju precis sådant jag arbetat med under många år. Där satt jag och lekte med klossar. Ibland när jag såg på psykologen Fredrik hatade jag honom. Det kunde kännas som att det var hans fel att jag satt där. Ibland tog han fram en blå träplatta med små vita runda klossar på så pekade han mycket fort på klossarna med ett speciellt mönster sedan skulle jag med ett finger peka ut mönstret. Detta var för att kontrollera min uppfattnings förmåga. Jag har alltid haft ett foto- minne som jag nu hade nytta utav. Jag höll på med detta i några veckor, sedan gick jag även hos en logoped för att jag hade svårt att forma munnen. Det var ett planeringsmöte bland personalen varje vecka där de diskuterade att det bara fanns 30 platser till hela västra Götalands län, så dom ville skriva ut sina patienter så fort som möjligt för att ge plats för nya. Eftersom Högsbo hade en bra rehabilitering ville jag helst vara kvar där ett tag till. Till slut blev jag ändå utskriven och flyttad till ett äldreboende (ett mellanboende) vid namn Ekdala Gården i Mölnlycke. Det hade nu gått ca 3 månader efter att jag drabbats av min Stroke. Ekdala Gården var ett mellanboende medan vårat hem handikappsanpassades. Det var ett hemskt ställe att vara på. Det var ju trots allt ett äldreboende. Jag funderade ofta på hur länge jag skulle behöva bo där. Hela livet var som ett stort svart hål. Här fanns ingen gå träning eller överhuvudtaget ingen direkt träning. Det enda jag kunde träna var att kasta små sandsäckar på en matta som låg på golvet med olika markerade nummer på, ungefär som att kasta pil. Det var mycket deprimerande att bo ihop med så gamla människorna. Jag spelade ibland bingo ihop med gamlingarna och vinsterna var små choklader bitar. Sussi fortsatte att komma på besök varje dag efter sitt arbete. Men tyvärr blev även hon sjuk efter ett tag då hon drabbades av ledgångsreumatism. Läkarna sa att det kan har funnits latent i kroppen, så när jag drabbades av stroken och på grund av sorgearbetet kan detta ha uppkommit. Jag drabbades ofta av svåra ångestattacker som är mycket vanligt vid stora livs förändringar.

Här har vi en annan hjärnskrynklare:´Andy Warhole

Vissa Dagar kan det vara mycket svårt när minnena ger sig tillkänna. Det kan vara både musik och dofter samt olika väderlekar. Nu på hösten kan det vara extra känsligt när mörkret kommer.  Eller vid möte av en del människor från förr det finns mycket som kan kännas svårt. Jag vill så mycket men ibland kan det vara svårt att se sina begränsningar. Jag saknar fruktansvärt att inte få arbeta, detta som jag alltid älskade att göra. När jag hör andra människor som gnäller om att det är så tråkigt att gå till arbetet. Tänker jag oftast, du ska vara glad så länge du kan gå till ett arbete det är inget att gnälla för. Eller när människor som gnäller för småsaker såsom en liten förskyllning eller ont i ett finger kanske ett skoskav. Jag kan ibland känna mig avundsjuk när jag är ute och handlar och ser människor som är mycket äldre än jag som går omkring med en kundvagn. Och kanske rent av rullar ut vagnen till sin bil lastar in varorna och hoppar in i bilen och kör iväg. Det kunde ha varit jag. Varför tog mitt liv en sån omänsklig, vändning i så unga år. Min önskan var att kunna bli pensionär och ha en fin ålderdom. Och få njuta av att vara pensionär, efter ett långt arbetsliv. Ordet varför blev det så här, har jag nog nämnt tusentals gånger.