royikaros.blogg.se

Fortsättning på stroken

Detta var en stor omställning i min tillvaro det var en helt ny värld för mig något jag inte hade en aning om med så mycket sjuka människor. Jag som bara för några dagar sedan varit hemma och arbetat i trädgården och på huset helt ovetande om vad som skulle komma jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan hjälp för jag hade ingen balans. Under dagen kom det en sjukgymnast och gjorde en undersökning på mig  hon ville göra ett testprov, hon höll en penna framför mig som hon sänkte upp och ner den skulle jag följa med blicken jag skulle försöka sträcka mig efter den men det lyckades inte för jag ramlade åt vänster sida. Sedan kom Sussi och berättade att om jag har tur kan jag få åka till Högsbo Sjukhus något som var väldigt svårt eftersom det var så ont om platser där. Men efter några dagar kom en läkare och berättade att jag skulle komma till Högsbo för rehabilitering och träning. Att få komma dit sa Sussi var som högsta vinst jag flyttades den 19 juni till Högsbo. Det var en mycket svår och arbetsam tid för Susanne först försöka hjälpa mig och sedan sköta affären och huset med trädgård och allt vad detta innebär.

Det blev den 21 juni Susannes födelsedag hon fyllde 50 år. Jag hade med hjälp av våran kompis Carina köpt ett presentkort till Hälsans Hus. Som hon fick när hon kom, det var ju inte så vi tänkt fira hennes 50 års dag på Högsbo sjukhus. Det var mycket fint väder den dagen, och i matsalen serverades sil och potatis och hembakad kaka det var en av systrarna vid namn Greta som bar en blomster krans på huvudet. Sedan kom även Patrik på besök trots allt elände blev det en fin midsommar afton. Carina våran kompis är en tjej som är anställd hos min fru hon och hennes Pappa Roland kom att betyda mycket för mig Roland kom flera gånger och besökte mig. Jag kommer särskilt ihåg en gång i Juni när han kom med en stor kartong och färska jordgubbar. Några dagar senare kom våran kompis Sonja från Småland på besök hos mig. Mina föräldrar Torsten och Vera kom på besök.

Sedan gick dagarna efter ett schema som var uppsatt på en tavla i korridoren där stod vad jag skulle göra timme för timme från morgon till kväll. Detta var något jag bara måste finna mig i. Efter som jag var förlamad i hela min vänstra sida fick det bli mycket träning. Jag kunde inte riktigt förstå hur allvarligt det egentligen var och att jag hade mycket lång väg framför mig till det mesta jag skulle vilja göra. Och att livet aldrig mer skulle bli som tidigare. Detta skulle jag aldrig någonsin acceptera, det blev även mycket besök hos psykologer och logopeder, eftersom mitt tal var ganska släpigt. Sjukgymnasten gjorde mätningar på mig genom att hon rörde mina armar och ben eftersom jag själv inte kunde röra mig. Hon mätte hur långt hon kunde tänja mina armar och ben detta pågick i flera dagar. Jag kände mig inte värd någonting, som att allt var slut! Kör mig till tippen. Jag var helt utlämnad åt andra människor hela tiden. Jag som alltid klarat mig själv. Det var svårt att inte få behålla sin integritet. Jag kunde inte gå på toaletten själv utan att få hjälp det gick inte att sitta och sköta sin mage utan att det var en sjuksyster på var sida om mig ifall jag skulle ramla av holken. Det hände ibland när jag var e la och rulla fram till väggen. Det kändes grymt att vara så hjälplös, efter en stunds väntan kom det ibland en syster. Även att sköta sin hygien var en annan svår sak, det var något jag inte klarade själv, utan var tvungen att be om hjälp. När jag ville duscha då tryckte jag på larm knappen för att få hjälp. Det kom in två systrar för att hjälpa till att ta av alla kläderna och flyttade sedan över mig på en specialvagn med galonunderlag och uppvikta sidor. Systrarna drog på sig stövlar och duschrockar, sedan tog dom fram en vattenslang och tvättmedel och började spola av min kropp för att sedan tvätta mig med en svamp. Detta var mycket förnedrande att utsättas för. Jag spolades av, rullades ut i korridoren för att bli avtorkad med en handduk. Detta kändes så hemskt jag säger inget om systrarna för dom utförde ju bara sitt arbete.

Det mesta var mycket känsloladdat. Jag gråt var dag det var ofta jag önskade att det kunde ta slut alltihopa. Men hur gör man? I samma rum som mitt på Högsbo låg en man vid namn Curt han hade varit där sedan Februari månad efter en Hjärnblödning. Han var förlamad på sin högra sida och därmed tappar man ofta talet för det är den vänstra delen av hjärnan som blir drabbad. Så han fick kommunicera på annat sätt. Med dom nära anhöriga lärde sig detta genom att se på hans blick.

En dag när jag vaknade upp på morgonen och tittade åt Curt håll hände ett mirakel han lyfte sin förlamade arm och vinkade åt mig. Något som ytterst sällan inträffar enligt läkarna men det inträffade aldrig mer. Jag önskade hela tiden att det skulle hända ett mirakel även för mig men tyvärr det har fortfarande 10 år senare inte hänt något mirakel. 

En kväll när jag låg i sängen blev jag så kisse nödig så jag larmade på sköterskan, sköterskan kom in med en plastflaska jag gjorde vad jag skulle och ställde flaskan på bordet på min Högra sida och lutade mig tillbaka i sängen för att sova. Min högra arm var ju mycket aktiv även när jag sov, så utan anledning lyfte jag den och slog till kissflaskan så den åkte upp i luften och hamnade på golvet. Den var ju full av kiss det blev ju förstås en pöl på golvet jag vaknade och larmade och in kom en gammal okänslig sjuksyster. Som tur är är sådana där mycket få, hon säger till mig som då gråter över vad som hänt. Va fan håller du på med jag har annat att göra än att torka piss efter dig. När den gamla skatan gick ut från rummet blev jag åter mycket ledsen, inte nog med allt mitt elände jag hade skulle jag nu bli utsatt för en sån här gammal apa. Jag önskar jag haft ytterligare en full flaska då kunde jag ha larmat, och hade den jäveln kommit in igen skulle jag slängt den över henne, så kunde hon stått där då kanske hon tänkt sig för nästa gång.

På morgnarna åt vi alla patienter i matsalen. Där stod en radio igång som spelade gamla favoriter. Dessa låtar blev jag mycket ledsen för, just dessa låtar spelade jag när jag gick hemma och pysslade tidigare i sommar. När jag tänkte vara i trädgården och sitta på altanen och sola. Nu satt jag här halvsides förlamad och kunde inget göra något åt ödet. Sussi åkte till mig var dag. Hon hade fullt upp med att både sköta affären och sedan komma och hälsa på mig och sköta huset, bilen. Ja allt som vi tidigare varit två om skulle hon göra ensam.

Hela juni var det strålande väder jag träffade många i samma situation. Det är inte alls konstigt, för i Sverige blir var 17 minut någon drabbade av en Stroke på ett eller annat sätt.  Min kompis Krister som var med från Sahlgrenska sjukhuset fick så ont i sitt öra en kväll flera sköterskor stod runt honom och såg in i hans öra, all trodde det var en vaxpropp dom försökte göra rent hans öra men utan framgång. Han fick köras till Sahlgrenska för undersökning. Dagen efter vid frukosten var inte Krister där jag frågade en syster var är Krister? Hennes svar var, tyvärr finns inte Krister med oss längre han avled i natt efter en ny hjärnblödning.  Det var hemskt men samtidigt kan man tänka att Krister slapp undan mycket.

Något som var svårt att ta in det var att behöva åka rullstol. Jag var tvungen att träna mycket var dag, det var sjukgymnastik och arbetsterapi. Jag hade en mycket osympatisk sjukgymnast, en tjockis som var en stenhård typ. En gång när jag hade min stödskena på foten och skulle träna att ta trappsteg, misslyckades jag. Hennes kommentar var ”Det där kommer du aldrig att klara av”. Och en sådan kommentar känns när man redan är i underläge. Efter ett tag fick jag en ny sjukgymnast vid namn Laila hon var raka motsatsen en mycket sympatisk människa. Hon kunde sitt arbete och var raka motsatsen till den föregående. Vi startade med att försöka gåträna i en Barr, det är två järnrör som är fastsatta på stativ det är en på höger och en på vänster sida så gåtränar man emellan dessa. Och jag kunde då hålla mig med höger arm, jag kunde lyfta höger ben och föra detta framåt och sedan sätta ner det i golvet och försöka släpa fram det vänstra för att kunna ta ett steg, men detta var mycket svårt