royikaros.blogg.se

Hej alla min nya vänner. Har aldrig bloggat förut och mitt namn är Roy. Jag kan här göra en kort info om mig själv,jag är född 52,detta är inte "stenåldern"? Jag var ute för en svår motorcykelolycka 1996 med min Honda goldwing, jag körde rakt in i sidan på en bil körd av en "Kärring" som inte stannade vid stopptecken. Jag fick mycket skador som dolda handikapp med en ständigt nackvärk, svårt att röra nacken, skador på några kotor och huvudvärk. Men jag kunde fortfarande gå! Men så år 2002 hände något som skulle förändra hela mitt liv liv jag drabbades av en stroke endast 50 år gammal och blev nu förlamad på min vänstra sida, så nu är jag hjulbent. Här kommer jag skriva av mig om min vardag

Eländig morgon

Kategori: Allmänt

 En eländig morgon!

Jag har sovit ensam hemma i natt då Susanne har varit hos sin kompis. Efter att jag lagt mig i går kände jag mig så dålig i halsen värk i hela kroppen så jag behövde ta 2 panodil. Dessa ligger dock i ryggsäcken på rullstolen och den står naturligtvis en bit från sängen och försöka ta mig upp ur sängen är inte på tal om. Då har jag ett Ikea skohorn på sidan av min byrå, med detta kan jag med hjälp av kroken i ena ändan dra till mig stolen. Det går trögt för båda hjulen är bromsade men efter en stunds dragkamp har jag stolen och ryggsäcken på ett avstånd så jag med fingerspetsarna kan nå facket med panodilen. Vatten har jag på sängbordet. Så in med panodilen och vatten, men nu står stolen för nära sängen så jag försöker pressa bort den med skohornet. Jag lyckas pressa bort stolen ungefär 20 centimeter men den står helt fel för att i morgon kunna komma upp. Kl 3 vaknar och kollar läget somnar om vaknar 5 igen. Dags att komma upp. Försöker dra mig upp med mitt högerben men då åker det vänstra in i hjulet på rullstolen, det finns inte en möjlighet att komma upp, jag glider närmare och närmare kanten på sängen rädd för att glida ner på golvet plötsligt ringer telefonen jag når inte den mina finger spetsar är några centimeter från telefonen. Jag tar skohornet slår till telefonen åt mig fångar den i luften och svarar, det är min fru. Hon frågar vad som har hänt, jag berättar. Hon säger att hon ringer våra vänner högre upp i området och frågar om dom kan hjälpa mig.

Jag fortsätter att kämpa men det ser omöjligt ut. Efter 2 timmars kämpande kommer hjälpen våra vänner som tur är har dom nyckel så dom kommer in. Yvonne och Leif.

Jag ligger nu hjälplös som en sköldpappa som ligger på rygg mina tackar blir som alltid varför detta elände jag vill ju bara komma upp sätta på kaffe och rulla in på toan.

Efter att Leif lyft upp mig styr Yvonne in rullstolen under mig plötsligt sitter jag där efter så många timmars kämpande, vilka vänner, tur dom finns. Fy vad eländig jag känner mig i en sån här situation. Nu sitter min assistent här jämte mig, hon har fixat frukost nu efter att jag intagit 6 koppare kaffe ock kroppen har vaknat till liv igen men fy vad trött jag är och det värker grymt i nackkotorna, nu hoppas jag dagen kommer att fungera för mig, F- ordet har jag nog sagt en miljon gånger.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: