Att bli gammal i Sverige och bo på ett äldreboendet är bara en förvaringsplats. jag och min assistent Diana var och hälsade på min 92 åriga mamma som bor på Fässbergshemmet i Mölndal det är skrämmande hur alla dessa gamla människor ”förvaras där” när vi knackade och öppnade dörren till hennes rum orkade hon inte svara vi gick in där låg hon orörlig med en helt tom blick mager och sjuk jag frågade är du sugen på ett bakelse vi har med oss detta hon klämde fram ett svagt leende har du fått något att äta i dag eftersom hennes röst är så svag kan hon knappt prata hon viskar nej det är ingen som har tid att mata mig när vi sitter på hennes tum ljuder hela tiden trygghetslarmen i korridoren jag trycker även på mammas larm efter 40 minuter öppnas dörren in kommer en sköterska, irriterad och trött jag säger vi skulle behöva få lite kaffe för vi har med oss bakelse till Mamma vi får till svar jag hinner inte det känns som jag är helt ensam här i dag säger systern jag frågar varför ljuder larmen hela tiden i korridoren svar vi hinner inte kontrollera alla dessa jag säger tänk om någon kämpar för sitt liv på rummet svar men om jag inte hinner även jag har mina behränsningar ska ni ha kaffe får ni gå ut i köket och göra detta systern går ur rummet jag och Diana tar oss ut i köket gör vårat kaffe tar medvdetta till rummet väl inne hos mamma frågar jag vill du sitta upp med ditt kaffe ja gärna jag trycker på larmet det ljuder i korridoren ganska många larm nu Diana går ut i korridoren längst ner står 3 st skjuterskor och pratar ingen reagerar på alla larm Diana går bort och frågar om vi kan få hjälp. Efter en lång stund säger en av sköterskorna okej jag följer med väl inne på rummet vill vi få hjälp att sätta min mamma upprätt systern tar tag i mamma och försöker lyfta då säger Diana så går inte du måste använda lyftbältet hon är ju så skör så det går lätt sönder något Diana ordnar fram ett bälte och sätter på detta nä rmamma ska lyftas säger sköterskan jag kan inte göra detta ensam då säger Diana jag hjälper dig, efter utfört arbete försvinner skjuterskan ut i den larm ljudande korridoren igen det hörs rop från matsalen jag och Diana tar oss ut i matsalen där sitter 6 stycken rörelsehindradem änniskor och ropar vi behöver hjälp det har rivit ner några glas på golvet detta behöver sopas bort men vi larmar men som vanligt ingen bryr sig Diana hämtar borste och skyffel tar bort allt glas en av de boende säger här är så mycket myror här i matsalen jag säger ni får väl be någon ringa Anticimex svaret blir ingen bryr sig. när vi ser ut i korridoren står det ett flertal systrar där och pratar dessa rör inte en min även att så många larm fortfarande ljuder vi frågar dessa svaret blir vi är alltid för lite personal. Här vi har nåt en gräns vi kan inte dela oss. Jag säger till Diana ska det vara så här att man måste ha med egen personal vi säger hellre en plats några meter ner i jorden än att komma hit är detta vård nej det är enbart förvaring. Ska alla dessa människor vi har så mycket att tacka för ska de behöva sluta sina dagar på detta ovärdiga sätt