royikaros.blogg.se

Att gå på en kurs.

Jag började på en silversmides kurs med hjälp av min assistent kunde jag hantera plåtar och verktyg det var en gång i veckan efter ett halvår tröttnade jag för det var så långa resor det tog nämligen 1 timma med bussen enkel väg. Det blev ett flertal silverringar smycken och en guldring min fru uppskattade dessa saker. Jag var även med på en matlagningskurs den fungerade bra vi var 4 brukare och 2 lärare det bästa med kursen var att alla fick en uppgift att hjälpa till oavsett handikapp bara det var något för det har så stor betydelse för självförtroendet. Jag har varit på kurser där arbetsledaren hoppat in när det inte fungerar helt fullt ut för det handikappade ibland verkar det inte som handledarna förstår vilken stor betydelse det har att få hjälpa till även om det är mycket lite det kan vara så lite att den som bara kan röra en hand får klippa lite sallad. Eller kanske får berätta hur dom tror att något ska vara. En av kurserna började alltid med morgon gympa med att en av handledarna satt och instruerade efter en cd skiva alla som kunde röra det minsta lilla skulle vara med och dom som hade en assistent skulle få hjälp av dessa att röra på någon kroppsdel efter detta pass blev det macka och kaffe med lite efter snack sedan startade vårat kursarbete. Även några data kurser har det blivit genom åren då gäller det bara att välja ett ställe som är handikappsanpassat både i lärosalar och i övriga utrymmen för det är inte alltid detta fungerar.

                     Fortsättning på stroken.

Detta var en stor omställning i min tillvaro, en helt ny värld öppnades för mig något jag inte hade en aning om innan. Så mycket sjuka människor, jag som bara för några dagar sedan varit hemma och arbetat i trädgården och på huset helt ovetande om vad som skulle komma.

Jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan hjälp för jag hade ingen balans.

Under dagen kom det en sjukgymnast och gjorde en undersökning på mig hon ville göra ett testprov, hon höll en penna framför mig som hon sänkte upp och ner. Den skulle jag följa med blicken sedan skulle jag försöka sträcka mig efter den men det lyckades inte för jag ramlade åt vänster sida.

Sedan kom Sussi och berättade att om jag har tur kan jag få åka till Högsbo Sjukhus något som var väldigt svårt eftersom det var så ont om platser där. Men efter några dagar kom en läkare och berättade att jag skulle komma till Högsbo för rehabilitering och träning.

Att få komma dit sa Sussi var som högsta vinst jag flyttades den 19 juni till Högsbo, det var en mycket svår och arbetsam tid för Susanne.

Först försöka hjälpa mig och sedan sköta affären och huset med trädgård och allt vad detta innebär.

Det blev den 21 juni Susannes födelsedag hon fyllde 50 år. Jag hade med hjälp av våran kompis Carina köpt ett presentkort till Hälsans Hus som Susanne fick när hon kom till sjukhuset. Det var ju inte så vi tänkt fira hennes 50 års dag, på Högsbo sjukhus!

Det var mycket fint väder den dagen och i matsalen serverades sill, potatis och hembakad kaka och det var en av systrarna vid namn Greta som bar en blomsterkrans på huvudet.

Sedan kom även Patrik på besök trots allt elände blev det en fin midsommarafton.

Carina våran kompis är en tjej som är anställd hos min fru, hon och hennes pappa Roland kom att betyda mycket för mig. Roland kom flera gånger och besökte mig.

Jag kommer särskilt ihåg en gång i Juni när han kom med en storkartong färska jordgubbar.

Några dagar senare kom våran kompis Sonja från Småland på besök hos mig. Och mina föräldrar Torsten och Vera på besök. Sedan gick dagarna efter ett schema som var uppsatt på en tavla i korridoren där stod vad jag skulle göra timma för timma från morgon till kväll.

Detta var något jag bara måste finna mig i eftersom jag var förlamad i hela min vänstra sida fick det bli mycket träning.

Jag kunde inte riktigt förstå hur allvarligt det egentligen var och att jag hade mycket lång väg framför mig till det mesta jag skulle vilja göra. Och att livet aldrig mer skulle bli som tidigare. Allt detta skulle jag aldrig någonsin acceptera det blev mycket besök hos psykologer och hos logopeder, eftersom mitt tal var ganska släpigt.

Sjukgymnasten gjorde mätningar på mig genom att hon rörde mina armar och ben eftersom jag själv inte kunde röra mig. Hon mätte hur långt hon kunde tänja mina armar och ben detta pågick i flera dagar.

Jag kände mig inte värd någonting som att allt var slut, kör mig till tippen. Jag var helt utlämnad åt andra människor nu, jag som hela tiden förr alltid klarat mig själv. Det var svårt att inte få behålla sin integritet.

Sedan blir det att krypa under en filt och läsa det blev allt oftare att jag tänkte på hur mitt liv hade blivit eller hur det varit om inte detta elände hade hänt en sak är säker att livet skall,  aldrig mer kunna a bli som det varit. Jag blev mer och mer deprimerad det blev mycket tårar Av dessa negativa tankar. Jag vet att jag inte ska tänka så men att styra sina tankar är inte det lättaste hade jag varit en dator kunde jag ha städat, i hårddisken. Jag har försökt men vad jag kommit underfund med går inte det.     

När jag några gånger låg där på golvet och ingen kom när jag larmade, försökte jag åla och rulla fram till väggen. Det kändes grymt att vara så hjälplös, efter en stunds väntan kom det ibland en syster.

Även att sköta sin hygien var en annan svår sak, det var något jag inte klarade själv utan var tvungen att be om hjälp. När jag ville duscha då tryckte jag på larmknappen för att få hjälp det kom det in två systrar för att hjälpa till. Först att ta av alla kläderna och flyttade sedan över mig på en specialvagn med galonunderlag och uppvikta sidor.

Systrarna drog på sig stövlar och duschrockar sedan tog dom fram en vattenslang och tvättmedel och började spola av min kropp för att sedan tvätta mig med en svamp.

Sedan spolades jag av och rullades ut i korridoren för att bli torkad med en handduk. Detta kändes så hemskt, jag säger inget om systrarna för dom utförde ju bara sitt arbete men det mesta var mycket känsloladdat. 

Jag grät var dag och det var ofta jag önskade att det kunde ta slut alltihopa. På mitt rum på Ekdalagården fanns det en liftanordning över min säng. Jag fick en tanke en dag, tänk om man skulle riva sönder ett lakan eller dyligt och fästa i liftens krok och sedan en snara runt halsen och efter det trycka på knappen till liften. Men jag som inte ens kunde lyfta armen hur skulle det gå till?  Kanske med den högra armen men tänk om det gör ont och jag ångrar mig i sista stund eller ramlar ner på golvet och blir liggande där som en jävla grönsak. 

När jag låg på Högsbo Sjukhus så låg där en man som hette Curt, han hade varit där sedan februari månad på grund av en hjärnblödning. Han var förlamad på sin högra sida och då är det vanligt att man tappar talet, för det är den vänstra delen av hjärnan som blir drabbad.

Så han fick kommunicera på annat sätt. Dom nära som anhöriga lärde sig detta genom att se på hans blick.

En dag när jag vaknade upp på morgonen och tittade åt Curts håll hände ett mirakel han lyfte sin förlamade arm och vinkade åt mig. Något som ytterst sällan inträffar enligt läkarna men det inträffade aldrig mer. Jag önskade hela tiden att det skulle hända ett mirakel även för mig men tyvärr det har fortfarande 10 år senare inte hänt något mirakel. 

En kväll när jag låg i sängen blev jag så kissenödig så jag larmade på sköterskan. Sköterskan kom in med en plastflaska och jag gjorde vad jag skulle, sedan ställde jag flaskan på bordet vid min högra sida och lutade mig tillbaka i sängen för att sova. Min högra arm var ju mycket aktiv även när jag sov så utan anledning lyfte den och slog till kissflaskan så att den åkte upp i luften och hamnade på golvet, den var ju full av kiss och det blev ju förstås en pöl på golvet.  Jag vaknade och larmade, in kom en gammal okänslig sjuksyster (som tur är sådana sjuksustrar mycket få) hon säger till mig som då gråter över vad som hänt ”va fan håller du på med jag har annat att göra än att torka piss efter dig”.

När den gamla skatan gick ut från rummet blev jag åter mycket ledsen, inte nog med allt mitt elände jag hade skulle jag nu bli utsatt för en sån här gammal apa.

Jag önskar att jag haft ytterligare en full flaska då kunde jag larmat och hade den jäveln kommit in igen skulle jag slängt den över henne så kunde hon stått där och då kanske hon skulle tänkt sig för vad hon sa. Men inte ens det hade kanske hjälpt.

På morgnarna åt vi alla patienter i matsalen. Där stod en radio igång som spelade gamla favoriter. Dessa låtarna blev jag mycket ledsen för, just dessa låtarna spelade jag när jag gick hemma och pysslade tidigare i sommar. När jag tänkt vara i trädgården och sitta på altanen och sola, nu satt jag här halvsidesförlamad och kunde inget göra åt ödet.

Sussi åkte till mig var dag även om hon hade fullt upp med att både sköta affären, huset och bilen.  Ja, allt som vi tidigare varit två om skulle hon göra ensam nu.

Hela juni var det strålande väder och jag träffade många i samma situation som jag, inte alls konstigt för i Sverige blir var 17:e minut någon drabbade av en Stroke på ett eller annat sätt.  Min kompis Krister som var med från Sahlgrenska sjukhuset fick så ont i sitt öra en kväll, flera sköterskor stod runt honom och såg in i hans öra alla trodde det var en vaxpropp så dom försökte göra rent hans öra, men utan framgång.

Han fick köras till Sahlgrenska för undersökning och dagen efter vid frukosten var inte Krister där så jag frågade en syster ”var är Krister?”.  Hennes svar var: ”tyvärr finns inte Krister med oss längre han avled i natt efter en ny hjärnblödning”.

Det var hemskt men samtidigt kan man tänka att Krister slapp undan mycket.

Något som var svårt att ta in det var att behöva åka rullstol.  Jag var tvungen att träna mycket var dag, det var sjukgymnastik och arbetsterapi. Jag hade en mycket osympatisk sjukgymnast, en tjockis som var stenhård typ,.

En gång när jag hade min stödskena på foten och skulle träna på att ta trappsteg så misslyckades jag och hennes kommentar var att  ”det där kommer du aldrig att klara av” och det var en sådan kommentar som känns när man redan är i underläge.

Efter ett tag fick jag en ny sjukgymnast vid namn Laila hon var raka motsatsen en mycket sympatisk människa med mycket sympati. Hon kunde sitt arbete och var raka motsatsen till den föregående.

Vi startade med att försöka gå-träna i en barr, det är två järnrör som är fastsatta på stativ.

Det är en på höger och en på vänster sida så gå tränar man emellan dessa och jag då kunde hålla mig med höger arm jag kunde lyfta höger ben och föra detta framåt och sedan sätta ner det i golvet och försöka släpa fram det vänstra för att kunna ta ett steg men detta var mycket svårt men till slut klarade jag det, mot alla odds.

Vårat hus skulle handikappsanpassas med plattor, så att jag lätt skulle komma ut till färdtjänst bussen och från vår P plats fram till vår ytterdörr. Inne skulle dörröppningar breddas så att rullen kunde köras inomhus och vissa trösklar skulle tas bort. En ramp upp till vardagsrummet skulle tillverkas och monteras för det är tre trappsteg upp dit och även en ramp ut till altanen. Det kändes mycket konstigt att ha hantverkare var i vårt hem, jag som alltid gjort allting själv tidigare. Att sedan komma hem kändes konstigt efter att varit hemifrån så många månader så skulle jag även här anpassa mig till mycket nytt.

Jag försökte träna på förflyttningar och jag fick hjälp av hemtjänsten 2 gånger per dag på en gång på förmiddagen, där dom kokade en kopp te gjorde en smörgås sedan gick dom för det var så ont om tid så vi han nästan aldrig att prata sedan kom dom mitt på dagen återigen,  en te eller kaffe med smörgås eller en Billys Pizza för jag hade sådant i frysen som var lätt lagat.

Som tur var hade jag kvar min läsförmåga ocj jag läste bok efter bok. Ibland när Sussi skulle gå till arbetet gick hon vid 8 tiden då hade jag börjat läsa och ofta när hon kom hem vid ungefär 18.30 låg jag fortfarande och läste! 

Så med tiden blev det en del böcker, jag brukar säga jag kunde följa årstiderna genom att titta under boken för vi har våra fönster i sängkammaren vid fotändan av sängen. Så när jag såg ut kunde det en dag vara ett strålande sommarväder så efter ett tag en grå mulen höst och regn så efter ytterligare en omgång böcker lyfte jag upp boken och såg ut då kunde det vara vinterns första snö, så låg jag månad efter månad.

Att göra en överförflyttning från sängen till rullstolen gjordes med” livet som insatts ” för ibland var ju även jag tvungen att uppsöka toaletten, Patrik (min son) hade monterat ett handtag på höger sida om toalett dörrens insida så jag kunde hålla mig i det. När det var dags att sätta mig på holken jag släppte jag sakta taget med min höger armen sakta ner med 100 procent koncentration. När jag närmade mig holken var det som en vinstatt träffa holken

Till slut var jag tvungen att skaffa ett trygghetslarm som är kopplat över telefon jacket så när jag trycker på larm knappen larmar det på en central  där dom sedan anropar ut 2 st  assistenter från hemtjänsten att köra till mig och se vad det kan vara. Om jag kanske ramlat eller på något annat sätt behöver hjälp det brukar ta mellan 15-20 minuter tills dom kommer.

Jag hade många mål ett av dessa var ju att klara toan själv och det hade jag lyckats med efter ett års träning.  och sedan var det att kunna ta på lite av mina kläder själv men det skulle tag lång tid att klara. Några år så där men år 212 på hösten kunde jag ta på både byxor, kalsingar och tröja men det krävdes ett grymt tålamod att klara detta.

Jag tyckte själv att det var dags att komna ut på någonting på dagarna så jag började på ett daglig verksamhet  i Göteborg vid namn Dalheimers hus vid slottsskogs gatan. Där fanns nästan bara handikappade som behövde daglig verksamhet det fanns både silver smide trä slöjd målar kurser ja det mesta ja även matlagning.

Jag startade med silver smide som var mycket intressant jag var där några gånger per vecka.

på morgonen startade vi aölltid med lite prat sedan var det sittgympa det var något de flesta klarade det räckte med att kunna röra något finger till att kanske vrida på någon kroppsdel så kunde alla vara delaktiga oavsett handikapp.

Efter gympan var det frukost det blev frallor med pålägg samt kaffe eller te de var trevlig och socialt att sitta så ihop sedan uppsöktes  det rum där ens aktiviteter skulle vara sedan åt vi middag.  bussen kom och hämtade mig ungefär vid 13 på den tiden var det alltid en assistent med för nu hade jag inte längre någon hemtjänst.

Väl hemma från Dalheimers  blev det oftast lite städning här hemma och kanske det blev någon körning med tvättmaskinen. Och bära in ved för vi har en stor gjutjärnskamin inne med en stor fläkt som jag både konstruerat och byggt en gång det gjorde jag när jag var som en människa ska vara. Den suger in värmen från kaminens över sida som den sedan  blåser ut  som värme i nederkanten. nu tog texten slut här det var igentligen mycket mer men det måste blivit något fel vid kopiering  tack för att ni läser, och hoppas det ger er något.

Sedan blir det att krypa under en filt och läsa det blev allt oftare att jag tänkte på hur mitt liv hade blivit eller hur det varit om inte detta elände hade hänt en sak är säker att livet skall,  aldrig mer kunna a bli som det varit. Jag blev mer och mer deprimerad det blev mycket tårar Av dessa negativa tankar. Jag vet att jag inte ska tänka så men att styra sina tankar är inte det lättaste hade jag varit en dator kunde jag ha städat, i hårddisken. Jag har försökt men vad jag kommit underfund med går inte det.     

Fortsättning på stroken

Detta var en stor omställning i min tillvaro det var en helt ny värld för mig något jag inte hade en aning om med så mycket sjuka människor. Jag som bara för några dagar sedan varit hemma och arbetat i trädgården och på huset helt ovetande om vad som skulle komma jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan hjälp för jag hade ingen balans. Under dagen kom det en sjukgymnast och gjorde en undersökning på mig  hon ville göra ett testprov, hon höll en penna framför mig som hon sänkte upp och ner den skulle jag följa med blicken jag skulle försöka sträcka mig efter den men det lyckades inte för jag ramlade åt vänster sida. Sedan kom Sussi och berättade att om jag har tur kan jag få åka till Högsbo Sjukhus något som var väldigt svårt eftersom det var så ont om platser där. Men efter några dagar kom en läkare och berättade att jag skulle komma till Högsbo för rehabilitering och träning. Att få komma dit sa Sussi var som högsta vinst jag flyttades den 19 juni till Högsbo. Det var en mycket svår och arbetsam tid för Susanne först försöka hjälpa mig och sedan sköta affären och huset med trädgård och allt vad detta innebär.

Det blev den 21 juni Susannes födelsedag hon fyllde 50 år. Jag hade med hjälp av våran kompis Carina köpt ett presentkort till Hälsans Hus. Som hon fick när hon kom, det var ju inte så vi tänkt fira hennes 50 års dag på Högsbo sjukhus. Det var mycket fint väder den dagen, och i matsalen serverades sil och potatis och hembakad kaka det var en av systrarna vid namn Greta som bar en blomster krans på huvudet. Sedan kom även Patrik på besök trots allt elände blev det en fin midsommar afton. Carina våran kompis är en tjej som är anställd hos min fru hon och hennes Pappa Roland kom att betyda mycket för mig Roland kom flera gånger och besökte mig. Jag kommer särskilt ihåg en gång i Juni när han kom med en stor kartong och färska jordgubbar. Några dagar senare kom våran kompis Sonja från Småland på besök hos mig. Mina föräldrar Torsten och Vera kom på besök.

Sedan gick dagarna efter ett schema som var uppsatt på en tavla i korridoren där stod vad jag skulle göra timme för timme från morgon till kväll. Detta var något jag bara måste finna mig i. Efter som jag var förlamad i hela min vänstra sida fick det bli mycket träning. Jag kunde inte riktigt förstå hur allvarligt det egentligen var och att jag hade mycket lång väg framför mig till det mesta jag skulle vilja göra. Och att livet aldrig mer skulle bli som tidigare. Detta skulle jag aldrig någonsin acceptera, det blev även mycket besök hos psykologer och logopeder, eftersom mitt tal var ganska släpigt. Sjukgymnasten gjorde mätningar på mig genom att hon rörde mina armar och ben eftersom jag själv inte kunde röra mig. Hon mätte hur långt hon kunde tänja mina armar och ben detta pågick i flera dagar. Jag kände mig inte värd någonting, som att allt var slut! Kör mig till tippen. Jag var helt utlämnad åt andra människor hela tiden. Jag som alltid klarat mig själv. Det var svårt att inte få behålla sin integritet. Jag kunde inte gå på toaletten själv utan att få hjälp det gick inte att sitta och sköta sin mage utan att det var en sjuksyster på var sida om mig ifall jag skulle ramla av holken. Det hände ibland när jag var e la och rulla fram till väggen. Det kändes grymt att vara så hjälplös, efter en stunds väntan kom det ibland en syster. Även att sköta sin hygien var en annan svår sak, det var något jag inte klarade själv, utan var tvungen att be om hjälp. När jag ville duscha då tryckte jag på larm knappen för att få hjälp. Det kom in två systrar för att hjälpa till att ta av alla kläderna och flyttade sedan över mig på en specialvagn med galonunderlag och uppvikta sidor. Systrarna drog på sig stövlar och duschrockar, sedan tog dom fram en vattenslang och tvättmedel och började spola av min kropp för att sedan tvätta mig med en svamp. Detta var mycket förnedrande att utsättas för. Jag spolades av, rullades ut i korridoren för att bli avtorkad med en handduk. Detta kändes så hemskt jag säger inget om systrarna för dom utförde ju bara sitt arbete.

Det mesta var mycket känsloladdat. Jag gråt var dag det var ofta jag önskade att det kunde ta slut alltihopa. Men hur gör man? I samma rum som mitt på Högsbo låg en man vid namn Curt han hade varit där sedan Februari månad efter en Hjärnblödning. Han var förlamad på sin högra sida och därmed tappar man ofta talet för det är den vänstra delen av hjärnan som blir drabbad. Så han fick kommunicera på annat sätt. Med dom nära anhöriga lärde sig detta genom att se på hans blick.

En dag när jag vaknade upp på morgonen och tittade åt Curt håll hände ett mirakel han lyfte sin förlamade arm och vinkade åt mig. Något som ytterst sällan inträffar enligt läkarna men det inträffade aldrig mer. Jag önskade hela tiden att det skulle hända ett mirakel även för mig men tyvärr det har fortfarande 10 år senare inte hänt något mirakel. 

En kväll när jag låg i sängen blev jag så kisse nödig så jag larmade på sköterskan, sköterskan kom in med en plastflaska jag gjorde vad jag skulle och ställde flaskan på bordet på min Högra sida och lutade mig tillbaka i sängen för att sova. Min högra arm var ju mycket aktiv även när jag sov, så utan anledning lyfte jag den och slog till kissflaskan så den åkte upp i luften och hamnade på golvet. Den var ju full av kiss det blev ju förstås en pöl på golvet jag vaknade och larmade och in kom en gammal okänslig sjuksyster. Som tur är är sådana där mycket få, hon säger till mig som då gråter över vad som hänt. Va fan håller du på med jag har annat att göra än att torka piss efter dig. När den gamla skatan gick ut från rummet blev jag åter mycket ledsen, inte nog med allt mitt elände jag hade skulle jag nu bli utsatt för en sån här gammal apa. Jag önskar jag haft ytterligare en full flaska då kunde jag ha larmat, och hade den jäveln kommit in igen skulle jag slängt den över henne, så kunde hon stått där då kanske hon tänkt sig för nästa gång.

På morgnarna åt vi alla patienter i matsalen. Där stod en radio igång som spelade gamla favoriter. Dessa låtar blev jag mycket ledsen för, just dessa låtar spelade jag när jag gick hemma och pysslade tidigare i sommar. När jag tänkte vara i trädgården och sitta på altanen och sola. Nu satt jag här halvsides förlamad och kunde inget göra något åt ödet. Sussi åkte till mig var dag. Hon hade fullt upp med att både sköta affären och sedan komma och hälsa på mig och sköta huset, bilen. Ja allt som vi tidigare varit två om skulle hon göra ensam.

Hela juni var det strålande väder jag träffade många i samma situation. Det är inte alls konstigt, för i Sverige blir var 17 minut någon drabbade av en Stroke på ett eller annat sätt.  Min kompis Krister som var med från Sahlgrenska sjukhuset fick så ont i sitt öra en kväll flera sköterskor stod runt honom och såg in i hans öra, all trodde det var en vaxpropp dom försökte göra rent hans öra men utan framgång. Han fick köras till Sahlgrenska för undersökning. Dagen efter vid frukosten var inte Krister där jag frågade en syster var är Krister? Hennes svar var, tyvärr finns inte Krister med oss längre han avled i natt efter en ny hjärnblödning.  Det var hemskt men samtidigt kan man tänka att Krister slapp undan mycket.

Något som var svårt att ta in det var att behöva åka rullstol. Jag var tvungen att träna mycket var dag, det var sjukgymnastik och arbetsterapi. Jag hade en mycket osympatisk sjukgymnast, en tjockis som var en stenhård typ. En gång när jag hade min stödskena på foten och skulle träna att ta trappsteg, misslyckades jag. Hennes kommentar var ”Det där kommer du aldrig att klara av”. Och en sådan kommentar känns när man redan är i underläge. Efter ett tag fick jag en ny sjukgymnast vid namn Laila hon var raka motsatsen en mycket sympatisk människa. Hon kunde sitt arbete och var raka motsatsen till den föregående. Vi startade med att försöka gåträna i en Barr, det är två järnrör som är fastsatta på stativ det är en på höger och en på vänster sida så gåtränar man emellan dessa. Och jag kunde då hålla mig med höger arm, jag kunde lyfta höger ben och föra detta framåt och sedan sätta ner det i golvet och försöka släpa fram det vänstra för att kunna ta ett steg, men detta var mycket svårt

Eftersom jag alltid hade en oavbruten värk i nacken och huvudet samt att min vänsterarm alltid var iskall föreslog en läkare på Smärtenheten Mölndal och dom kunde prova att ge mig en spruta som inte var så välbeprövad med det var kanske en sista utväg att lindra eländet. När jag en dag besökte Mölndals sjukhus och det var dags för den här nya sprutan. Det var en spruta som inte såg så värst trevlig ut det var en mycket lång sak Gustav var namnet på min läkare han startade med att måtta på min hals var han skulle sätta sprutan efter att han känt var min ryggrad var måttade han med sina fingrar var det var mest lämpligt, vad jag då tyckte var att är det inte mer noga än att det går att måtta med hjälp av sina fingrar. Sprutan sattes mot min halls tryckte in så långt att den skulle stöta emot min ryggrad sedan när Gustav skulle dra ut sprutan igen skulle han samtidigt tömma dess innehåll på adrenalin och bedövningsmedel. Efter detta blev jag nerkörd till uppvaket nu var hela min vänstra sida bedövad det kändes svårt att andas eftersom även min lunga var bedövad och fick ligga där i några timmar innan jag fick åka hem. Det skulle visa sig att detta hade ingen som helst effekt på min värk, trots allt gick jag med på att fortsätta denna behandling i några månader till.

 Det blev 2001 min advokat arbetade för fullt med försäkringsbolaget IF, men det blev inget resultat. Nu hade jag hållit på hos smärtenheten i några år utan resultat. Och jag gick även på nackskademottagningen på Sankt Sigfridsgatan allt utan någon som helst effekt.

 Så den andra Juni 2002 jag och Sussi hade varit ute hela dagen och målat på huset. När det närmade sig kvällen kom vi överens om att vi skulle avsluta den trevliga dagen med att grilla korv, grillen kom fram jag startade upp den Sussi kom ut med en bricka full med go saker. Vi var helt ovetande om framtiden om att detta var sista gången någonsin som jag för egen maskin skulle kunna gå omkring på altanen. Som tur är vet man inte vad som väntar runt hörnet! När vi var nöjda och klara med grillningen dukade vi av tillsammans gick in och bäddade, lade oss i sängen, vi sa God natt och efter en stund sov vi.

 Efter några timmar vaknade jag på golvet och hade haft en urin avgång, jag försökte resa mig upp, men det gick inte min vänstra arm fungerade inte. När jag ändå försökte gled den bara undan. Det kändes som att ligga på en is jag kände mig som ”Bambi på hal is” jag frös jätte mycket och visste inte varför jag inte fungerade. Jag trodde först att jag låg på armen så att den sov. Sussi hade nu vaknat, och försökte hjälpa mig upp, men det gick inte. Hon såg på mig i mitt ansikte, och ville inget säga. Förstod var det var, min vänstra sida i mitt ansikte var en aning snett. Hon ville inget säga för att inte oroa mig, hon sa bara jag går och ringer en läkare. Men hon ringde istället efter en Ambulans den kom ifrån Landvetter flygplats som är ca 5km hemifrån. Det tog en stund innan den kom men väl hos oss stannade den utanför våra grindar. Nu är det så att vi har två ingångar till vårt hus en på framsidan och en på baksidan. Den på backsidan är in till vårt sovrum och vår altan där det finns en balkong dörr, Ambulanskillarna kom den vägen med båren. Det är så att det är ganska trångt att komma in med en bår när dom väl var inne i sovrummet frågade dom mig hur jag mådde och mitt namn och om jag mindes mitt personnummer. Därefter lyfte dom upp mig på båren för trasport ner till ambulansen som stod alldeles utanför grindarna. Jag var mycket frusen för det var ju trots allt mitt i natten. Strax låg jag där i bilen jag frös så jag skakade nu lade dom över mig en filt. Bilen började strax rulla i väg mot Mölndals sjukhus. Den ena ambulans killen säger, jag glömde stänga grinden jag svarar det gör inget jag är snart hemma igen. Helt ovetande vad som hänt mig. Ambulanskillen säger jag tror inte du är medveten vad som hänt dig. Jag tänker ofta på dessa orden och det var nog tur jag inte visste vad som väntade och att det skulle ta mycket lång tid innan jag skulle få återse mitt hem igen. Och då med helt andra möjligheter än tidigare. Strax var ambulansen på Mölndals sjukhus jag minns så väl när bakdörrarna öppnades och den kalla nattluften slog emot mig sedan rullades jag in i en korridor jag såg uppåt i taket när jag rullades fram i korridorerna jag minns hur jag såg alla dessa lysrörsarmaturer passera förbi mina ögon. Väl inne i ett undersökningsrum kom läkaren in för att ta en del prover. Sussi ringde vår son Patrik som även han kom dit för att se hur det var med hans pappa just i dag fyller Patrik 29 år vi hade tänkt fira honom, man ska aldrig planera något i förväg det har jag nu lärt mig.

Nu långt senare bedömde läkarna att det var en alldeles för stor hjärninfarkt( stroke.) För att jag skulle kunna stanna på Mölndals sjukhus, det var mer lämpligt att köra mig till Sahlgrenska sjukhuset. Jag blev informerad att transporten skulle ske på efter middagen. Jag kördes till Sahlgrenska det var en hemsk färd dit för jag var mycket dålig och i ett dåligt skick. På grund av mitt dåliga skick togs jag emot, och rullades till avdelning 116 jag var hemskt dålig. Någon dag senare kommer Sussi jag äter en sallad, första maten på 4 dagar. Jag minns en syster vid namn Märta som informerar mig och Susanne om att det gjorts en kärl röntgen som visade sig att det var ett halskärl som brustit i kärlväggen. Det var det enda felet  hur detta kunde komma sig?  Han kunde inte svara på det, det enda han kunde såga var att det behövs mycket våld för att det ska brista och han informerade om vad en Stroke var för något. Och att det var semestertider där på avdelningen. Så att två avdelningar skulle slåss ihop. Till en. Jag flyttades till avd 15 där låg en patient vid namn Rolf, sängen mittemot låg en kille vid namn Krister som även han haft en Stroke. Jag och Krister skulle följas åt ett tag. Det skulle visa sig senare att Krister hade Taxi bilar i Göteborg med flera anställda. Han hade en dag varit och handlat i en butik vid Bangatan i Göteborg när han kommit ur affären på väg till bilen säckade han ihop pga en stroke. Nu ska det sägas att Krister var som en kopia av Palme mördaren Christer Peterson så folk som såg honom liggande där på trottoaren med en Stroke trodde det var ett fyllo så ingen brydde sig. Men tillslut var det ändå någon som ringde till Ambulansen. Vi hamnade på samma avdelning. Krister var en mycket snäll människa och med humor. Jag var så oerhört trött så jag sov oavbrutet. När jag en dag vaknade upp och såg framåt såg jag en säng, där låg Krister han kikade på mig min första komentar var vad har jag hamnat. Den jag såg var ju Krister hans ansikte var mycket härjat troligen efter ett mycket hårt liv. När Sussi sedan kom och hälsade på sa jag vad är det fören som ligger där, han ser ju precis ut som Christer Pettersson. vi hade båda en sarrkastisk.  humor därför kunde jag säga såbåde jag och Chister flyttades så småningom till Högsbo sjukhus. där han en natt något senare avled.     

Kapitel 4.

 På måndagen efter en hemskt svår helg med mycket värk och ingen sömn. Efter en mindre undersökning blev det ett recept med smärtstillande och en remiss till smärtenheten. Efter att varit hemma en vecka med svårt värk och lite sömn tänkte jag försöka mig på att arbeta  åkte jag till min firma i Partille.

Jag hade en mekanisk svetsfirma där som jag lyckats bygga upp själv med tre stycken service bilar och en komplett mekanisk utrustning. Med ett stort reservdelslager till grävmaskiner och lastbilar. I dag stod det en skopa till en grävmaskin som även den var min, detta var ett arbete jag utfört många gånger tidigare. Jag startade upp med att ta fram alla saker till detta arbete men efter en liten stund tog värken överhand var tvungen att äta lite smärtstillande eftersom huvudvärken inte ville ge med sig och nackvärken bara blev värre och värre var jag tvungen att gå in i lunchrummet och lägga mig och äta mer smärtstillande, detta att jag går och lägger mig på verkstan har aldrig hänt tidigare.

 Mina funderingar är tunga, är detta fortsättningen på mitt liv så orkar jag inte leva så här. Efter några timmar åker jag hem jag ringer sjukhuset för att rådfråga jag får en tid till dagen efter hos en läkare, jag har inte sovit en blund på hela natten.

Efter att ha röntgat nacken och huvudet han konstaterar ironiskt att jag fått en rejäl smäll i huvudet och min nacke. Det är ett antal diskbråck det ända han kan göra är att skriva ytterligare remiss till Sahlgrenska sjukhuset för magnetröntgen. Undersökning och mer smärtstillande och insomningstabletter sedan åker hem besviken på läkaren som konstaterade det jag redan visste och mera tabletter.

 Jag går till sängs i tron om att jag ska bli bättre men efter några dagar uppsökte jag smärtenheten där jag fick träffa en kvinnlig läkare som gjorde en snabb undersökning som konstaterade att det går inte att göra så mycket för det är troligen ganska svåra nervskador såsom whiplash och diskbråcken samt en skada på hjärnan som heter AE syndrom Det är när själva hjärnan skakar om och slår emot skallbenet där går det sönder små nervtrådar. Detta drabbar ofta boxare.Jag får ytterligare ett recept på smärtstillande piller. Jag går hem både besviken och ledsen

Nu är dagens ved klyvning, klar Jag har fått sålt min extra rollator det känns bra jag tänker skänka en del till en insamling för en ny djurambulans, i Göteborg en frivillig förening som gör under för våra stakars djur.   Nu är det mat som gäller sedan i säng med en bra bok jag känner mig värd detta nu i dag har det varit lite kallt. inte på långa vägar så fint som i går.

Här är våran kamin som slukar all våran ved och ger en underbar värme

 

Detta är ett smideställ för ved. Den har jag själv tillverkat och gjort för 15 år sedan. Är mycket stolt över den och den är nu en del av inredningen.

 

Inne i vedboden

Vedklyven har jag egenhändigt tillverkat.

I dag Fredag12-10-12. Natten har varit kall med några minus. Jag kommer att vara i vedboden, och klyva ved även i dag klockan, 10 kommer min nya el-stol, och den tidigare går i returden är helt felfri Det är tur att detta går under hjälpmedel för då kostar det mig ingenting den är till låns En sådan kostar trots allt138 tusen. Den gamla var 10 år och enligt hjälpmedel centralen ska den till Lettland någon stans.  Sverige sänder, i väg allt utrangerat material som bistånd till behövande.  Det blir någon handikappad i Lettland, ska köra vidare med den.  Dom länderna har dom nog inte lika bra som vi har i Sverige,  här är mycket fin hjälp som handikappad än så länge man vet aldrig när det blir indragningar kanske nu snart när regeringsmännen ska ha julfest dom stakars arbetande politiker som ”kämpar” och sliter jag har lovat att en gång skriva om hur det är att ridaoch mitt hästintresse som,  delvis förlamad  jag återkommer om detta när jag  tid har jag mer tid.    skriv gärna  om vad ni tycker om min Blogg är den intressant? eller för mycket gnäll och svårläst.nu hoppas jag ni alla får en fin fredag.mvh ROY" Ikaros" Mattsson.

Torsdag11-10-12. I natt var det minus 2 grader här hemma det blir att ta på sig mycket kläder i dag för det blir att klyva ved eftersom jag köpte 4 kubik i fredags jag startade upp i dag,  vid 11 tiden och när klockan är 14 var det ungefär 1 kubik kluven så nu är det bara resten kvar det går utmärkt att köra ved klyv, med bara min höger arm. Jag har alltid gillat att klyva ved staplingen hjälper min assistent till med det blir fortsättning i morgon och kanske även på Lördag . jag fick brev från Lasse Berghagen,  i dag han hoppas allt är bra med mig och att min vardag fungerar det var även ett foto på Teddy björnen Fredriksson. Lasse är en mycket sympatisk människa.vad sägs om mina foto?

Måndag. 8-10- 12. Gick upp tidigt, i dag  jag skulle  åka med min Assistent Ida till Gekås i Ullared. Kom hem 17.00 då hade brevbäraren.  Varit här med ett brev med signerat foto av Woody Allen och ett packet med en cd skiva från Uno Svenningsson så nu blir det att spela och njuta av musiken.  Så nu är jag ganska trött något nytt för mig var att det gick att låna en elrullstol, på Gekås.  Det underlättade för mig det var en trevlig dag. Det blev några nya tröjor och lite annat blandat nu blir det tidigt i säng jag ska se på Torka aldrig tårar utan handskar och även vem tror du att du är, det handlar om Mark Levengood.  Jag behöver nog även sova för det var en tröttande dag och roligt.

 kl 16 Nu har jag och min assistent tagit in veden, i vedboden tyvärr låg den ute i går och det kom mycket regn i går och i natt och det var inte bra nu nästa vecka ska den klyvas och sedan ligga på tork, så kanske den kan elda med 2014.som jag skrivit förut har jag en jättestor autografsamling och skriver många brev per vecka till svenskar och även till övriga hela världen. Jag blev glatt överraskad för en liten stund sedan när telefon ringde och det var Uno Svenningsson som undrade hur jag mådde och hur det är att få en stroke och om det går att vänja sig att sitta i rullstol själv hade han varit i Turkiet en vecka och var nu hemma och städade i studion när han fann mitt brev. Snart skulle han ut på en live turné, han skulle sända mig en autograf och kanske en skiva det har varit ett fint väder i dag med sol märkligt nog har det inte regnat.

Söndag morgon.  god morgon alla Bloggare. Våran katt Nissan lade sig på min bröstkorg och tog sin tass på min panna som för att säga Husse vi går upp nu okej ut i köket på med kaffet och lägga upp ny mat till Nissan in på kontoret på med datorn se igenom alla dagstidningar inget stort i dag då blir det till att skriva.  vad glad jag blev i går när Uno Svenningsson ringde så dagens låtval är ganska klart Unos låtar det får bli en av favoriterna. [ Under ytan.] i dag får det bli en kontroll av nya veden och lite nästa vecka planering.

Lördag, 6-10-12,

vaknar 3.00 kan inte sova min nacke värker oavbrutet och huvudvärk måste ta mig upp för att hämta några panodil. När jag ska gå upp ur sängen måste min rullstol stå nära sangkanten så jag kan trycka in högerfoten i hjulet på rullstolen för att sedan försöka dra mig upp med högerbenet men sitter då det slappa vänster armen  fast i täcket måste den först trasslat loss för att få på plats på vänster sidan.  Och ner ska vänsterbenet ner på golvet.  

På golvet sedan är det att använda magmuskler och ben muskeln att efter några minuters kamp tillslut sitter jag där upprätt på sängkanten har jag otur har vänsterarmen fastnat bakom mig och då måste den dras fram i rätt läge och det är ganska smärtsamt när detta efter Ytterligare några minuter är på rätt plats måste rullstolen på plats i rätt läge för en överför flyttning och sätta på tofflorna så jag inte slinter vid överhoppet, till stolen när jag till slut har strukturerat upp allt gungar jag fram och tillbaka för att vid exakt läge hoppa över till stolen och det är en ren chansning att komma rätt i stolen  och inte på golvet oftast går det bra väl i stolen ska vänster benet upp på fotplattan och spännas fast med en spännrem för att inte släpa i golvet och komma under stolen för det är ganska smärtsamt.

Sedan är det äntligen klart rullar ut i köket lägger upp mat till nissan justerar in stolen vid diskbänken,  med höger sida åt bänken jag har ett plastmått med exakt mängd vatten till kaffebryggaren när jag fyllt bryggaren är det filter och kaffe det kan ibland vara en sluta  sluta,  ganska illa efter som jag inte når upp till filterhållaren måste hållaren lossas och ställas intill vid påfyllning av kaffet.  när filterhållaren ska sättas tillbaks måste den komma exakt rätt gör den inte det lossnar hela hållaren ramlar ner på bänken och golvet med  kanske 6-8 skopor kaffe då blir det att snurra runt och rulla bort till skåpet med dammsugaren släppa ut den, när väl allt är återställt kan bryggningen starta vadå tålamodskrävande att efter 45 minuter kunna dricka kaffe fy tusan ibland är det bara för mycket. nu till resten av mina morgon sysslor . nu är det påklädning sätter mig på sängkanten håller byxorna med högerhanden nära golvet. Försöker få in vänsterbenet i byxbenet efter kanske en så där 7-8 försök är benet där nu ska jag försöka resa mig på  mig upp på vinglande ben ock får upp byxorna en liten bit men inte tillräckligt måste försöka lägga mig på rygg  och sedan försöka pressa upp underkroppen och greppa tag i byx linningen för att dra upp byxorna och till slut kunna knäppa dom och spänna åt remmen  och sedan äntligen klar nu är det bara resten kvar skorta kan vara ganska svårt eftersom vänster armen bara hänger där så det får bli en tröja  försöker rikta in vänsterarmen med hjälp av den högra och att dra upp armen bli med hjälp av munnen få i högern är lättare sedan i mrd huvudet och dra ner tröjan  det blir ofta som en tvångs tröja innan den är på plats men ofta får jag hjälp av min  fru efter denna påfrestande övning är det daggs att rulla in på kontoret starta upp datorn och sitta där tills min assistent kommer vid nio tiden.

Och jag och Susanne äter även frukost. Nu börjar strax min dag efter 5-7 koppar kaffe.  Det kanske är en tråkig läsning, men detta är min vardag det kanske låter gnälligt men så är det den som inte vill läsa gör inte det då skulle vara intressant med någon kommentar. En helt vanlig dag

 En helt vanlig dag hos mig.    

FREDAG 5-10-12 nu har jag fått ordning på min mejl som tur är var det ingen större sak bara lite huvudbry  när inte mejlen , fungerar är det  så stressande. Jag har även gjort vinter service på gräsklipparen och ställt in den för vinter förvaring det är färdig klippt i år, sedan kom min ved leverans med 4 kubik ved och tippade på vår p plats morgon får jag hjälp att köra in veden i vedboden av min assistent sen ska jag sitta vid vedklyven i några dagar och klyva ved det fungerar utmärkt med min fungerande höger arm. Jag klyver och assistenten staplar jag har suttit i många timmar föregående år och kört vedklyven, , jag är stolt att kunna klara detta med en arm förstår ni nu hur envis jag är. Nu kommer jag strax att glida över i sängen och läsa min bok jag känner mig värd detta efter dagens arbete. Eller. Jag ska försöka att berätta hur vardagen är i rullstol någon annan dag för jag upplever trots allt ganska mycket som hjulbent      

Det kanske låter konstigt att jag som är förlamad kan köra en Go Kart.men jag har alltid haft ett brinnande motor intresse men tyvärr efter allt som hänt mig har jag nu stora begränsningar något som är mycket ledsen för men så för några år sedan satt jag och pratade med en av mina assistenter som både hon och hennes pojkvän är äventyrare. På fritiden positiv som hon är säger hon det är klart du ska kunna fortsätta med ditt motorintresse trots allt elände som häntjag känner till ett ställe vi kan åka till ett ställe som heter Majornas Go Karting. Där man kör inomhus.  Sagt och gjort veckan efter åker vi dit jag spänd och stressad tänker hur ska detta kunna fungera jag träffar världens trevligaste människor som säger de är klart vi ska ordna detta, det finns en av Kartarna som har dubbell kommando där det sitter två personer dubbla rattar och pedaler, jag och assistenten kliver i Karten när motorn startar och jag kan gasa med min höger fot känns det som att en liten del av mitt liv sakta kommer tillbaka vi åker ut på banan och hjälps åt,  under 8 varv min tanke är,  hur ska detta gå men det gjorde det när vi sedan passerar mållinjen och stannar ser vi på varandra och börjar skratta så jag håller på att tappa luften vi satt kvar en lång stund och skrattade.  Men vad roligt det var. Att jag satt här jag som enligt läkarna var uträknad men ni ska veta att jag är grymt envis och det är min styrka. Ägaren till ,lMajorna Go Karting är Andreas Hullbig vi blev omedelbart världens kompisar han är en fantastisk människa han har en kille som är mekaniker där vid namn Tommy dessa föreslår att om jag vill kan dom bygga om pedalstället på en av Kartarna så kan jag köra själv. Tommy konstruerar och svetsar om ett pedalställ som kan tas av och på någorlunda enkelt med några skruvar vi kommer överens att om jag återkommer veckan efter ska allt vara ordnat,  veckan som gick var mina tankar mycket ofta på GO kartingen undra hur detta ska fungera veckan gick jag åkte dit jo allt var klart där stod den ska jag åter kunna kliva i en kart och dra i väg detta är inte sant var mina tankar, tänk om jag inte klarar av detta.  Jag får hjälp med en hjälm, och att ta mig från rullstolen och i sitsen som inte var det lättaste att styra ner mitt stela vänsterben ner till pedalen väl där blir det spännremmar runt vänsterbenet jag ska gasa och bromsa med mitt högerben.  När mina ben är i rätt läge rätt läge.  Vrider jag om nyckeln   motorn startar.  Och jag drar i väg jag ropar så högt jag kan, detta är inte sant jag kör själv min tanke var sedan om någon hört mig ropa när jag körde hade dom tänkt vad är det för ett Pucko i den bilen. . Efter 8 varv jag stannar i depån alla säger detta fingerade ju jätte bra Tommy säger positivt du kan testa detta ett par gånger sedan kan jag göra justeringar om det behövs nu har det gått några år och några justeringar jag kör en gång i veckan och har även hunnit med tre tävlingar, som jag aldrig trodde jag skulle klara men det har gått  bra nu har jag mycket nya trevliga kompisar där, jag har jag ska senare skriva mer om detta och om hur det gick till när jag började rida i Bollebygds ridskola. Jag har hittills hunnit med en hel del trots allt jag ska försöka delje mycket av dett om ni vill läsa.  hoppas ni har överseende med att jag ibland inte byter radpå rätt ställe och komman och punkter blir fel . roligt om ni uppskattar läsningen.

 

 

Nu har posten varit här med mina nya böcker maffiakrig och helvetet inifrån det är alltid lika spännande med nya böcker det är inte upplyftande att se ut i höstrusket,  regn och regn hur mycket vatten kan det komma ner egentligen. Den är mycket spännande och jag längtar efter varje lässtund. Verkligen att rekommendera!!

hej alla min nya  vänner. blogg har har alldrig bloggat förut mitt namn är Roy.  jag kan här göra en kort info om mig själv.jag är född 52.detta är inte stenåldern?  jag var ute för en svår motorcykelolycka 1996. med min Honda goldwing. jag körde rakt in i sidan på en bil körd av en  "Kärring" som inte stannade vid stopptecken jag fick mycket skador som dolda handikapp med en ständigt nackvärk svårt att röra nacken med skador på några kotor. och huvudvärk men var gåendende men så år 2002.  hände något som skulle förändra hela mitt liv liv jag drabbades,  av en stroke endast 50 år gammal.  och blev nu förlamad på min vänstra sida så nu är jag hjulbent.   jag skriver mycket om dagarna. jag kan kanske fortsätta min berättelse senare under dagen. jag ska ut på uppdrag i dag med min assisten färdtjänsten kommer 9.50.

Mitt första inlägg. Mera än så tänker jag inte berätta för er idag!

Fortsättning följer..