Hej alla min nya vänner.
Har aldrig bloggat förut och mitt namn är Roy.
Jag kan här göra en kort info om mig själv,jag är född 52,detta är inte "stenåldern"?
Jag var ute för en svår motorcykelolycka 1996 med min Honda goldwing, jag körde rakt in i sidan på en bil körd av en "Kärring" som inte stannade vid stopptecken. Jag fick mycket skador som dolda handikapp med en ständigt nackvärk, svårt att röra nacken, skador på några kotor och huvudvärk. Men jag kunde fortfarande gå!
Men så år 2002 hände något som skulle förändra hela mitt liv liv jag drabbades av en stroke endast 50 år gammal och blev nu förlamad på min vänstra sida, så nu är jag hjulbent.
Här kommer jag skriva av mig om min vardag
I går när jag var och körde ett race med Go Karten var jag inställd på att prestera en bra varv tid jag gled ner i sättet fick hjälp att spänna fast mitt vänsterben i ramen mitt specialbyggda pedalställ för högerfoten var monterat jag vred på startnyckeln motor gick i gång plattan i botten och i väg första varvet gick mycket bra när jag på andra varvet ska gå in i en av kurvorna upptäcker jag att pedalerna till högerfoten in är justerade utan högerfoten vid inbromsningen, även trycker på gaspedalen så det blev en liten orolig att inte ta kurvorna rätt och inte hamna i någon av väggarna det är svårt att köra och samtidigt koncentrera sig så att foten hamnar på rätt pedal, men jag lyckades genomföra alla varven men väl i depån talade jag med Andreas om problemet och han ställde som alltid upp och ska justera om pedalerna till nästa gång, väl hemma igen blev det att så fort som möjligt komma ut på altanen i solen och äta en hemmajord Lassange. Det gäller att nu ta vara på de soliga dagarna tids nog blir det kallt och vinter. Detta orkar jag inte ens tänka på jag har mycket svårt med hösten och framför allt vintern, i mitt förra liv innan jag blev ”Hjulbent” kunde det ibland vara trevligt med snö, men nu är det endast problem, nu ska jag strax ut på altanen igen det blir lite sol Kaffe och lite läsning, i eftermiddag får vi storfrämmande vårat, barnbarn Oliver kommer hit och ska vara här nu Lördag och Söndag Så nu blir det barn passning.
för flera år sedan åkte jag och min fru på en konsert med Mikael Wiehe I Betlehemskyrkan i Göteborg. Vi kom dit jag i min rullstol vi hängde av oss ytterkläderna satt och vänta på insläppet när jag plötsligt behövde åka på toan vi fråga var toan låg hos någon typ av vaktmästare han pekade åt en dörr som var innanför där alla hängt sina kläder. Jag rullade fram Susanne öppnade dörren jag rullar i i ett rum med en lång korridor och längst ner stod det toalett jag rullade in och på min höger sida var det en del dörrar in till några mindre dörrar plötsligt när jag ser åt höger in i ett av rummen sitter Mikael wiehe där inne jag fortsätter rulla vänder mig om åt Susanne och pekar åt höger och viskar titta in får du se Sussi säger till mig rulla nu in och heja på Mikael jag vågade först inte men sedan tog jag mod till mig rullade tillbaka och in till Mikael och hälsade samt pratade lite han satt tydligen alltid så före en konster och koncentrerade sig före spelningen. Han var en mycket trevlig och sympatisk människa han satt och läste en bok och han hade ett par alldeles nya bruna manchester byxor på sig jag frågade om jag inte kunde få ta ett foto ihop med honom jag berättade även att han och björns musik spelas dagligen hemma hos oss han sa att vi kan rulla ut i korridoren så står jag bakom din rullstol när vi fotar han reser sig det är en lång man. Jag rullar ut i korridoren han bakom min rullstol det blev några bra foton jag frågade om det blir bra foton kan jag sända dom hem till dig för signering och det var okej jag plockade så småningom fram korten på min dator dom var perfekta jag skrev ett brev stoppade ner fotot sände det till Mikael efter ett tag kom ett brev i retur och där låg ett jätte fint signerat foto och några skrivna rader efter detta skriver jag ibland till Mikael när det kommit någon ny skiva jag varit och köpt och skriver vad jag tycker jag sänder även ett kort vid högtider och på semester. Mikael svar mycket ofta med några rader sådant uppskattar jag när en medmänniska anstränger sig att svara. För tänk ändå vad brev han kanske får han är vår tids största och bästa låtskrivare. Tänk ändå jag har fått träffa min stora idol och att vi är fotade ihop. Detta är jag så stolt för fotot är nu inatt i en guldram i mitt arbetsrum.
Idag har jag och min assistent Maria skördat mina potatisar, blasten var säkert 1 meter höga. Maria hjälpte mig med grepen att gräva upp några av plantorna. Det var fina potatisar på varje planta ungefär en 7-8 stycken var det så vi plockade upp en full spann. jag har ett fiffigt sätt att lyckats med min potatisodling, som jag kan till viss del sköta från rullstolen, först är det en lastpallskrage på gräset sedan står det ytterligare en pallkrage ovanpå den och i dessa är det minst 3 till 4 säckar jord. Som jag har tryckt ner mina sättpotatis i början på juni som jag nu kan skörda som fina potatisar. Min blomsterodling i den gamla skottkärran börjar även detta ge resultat vad jag kan se kommer det att blomstra fint där snart. Det är lite väl torrt ute i markerna nu eftersom det varit ett så långt högtryck, som tur är har jag tagit vara på regnvatten i tunnor som är fyllda av vatten från stuprören, och vad jag förstår är det ett lågtryck på gång, med mycket regn. Naturen har tagit stryk av torkan, björkarna har redan börjat gulna men jag har lovat en sak att något gnäll om värme vill jag inte veta av för jag minns min längtan när vintern var som svårast.
Sommaren startade ganska trögt men när den väl kom var det rejält vissa dagar kan det vara upp till 32 grader på altanen så nu gäller det att ta till vara på detta och fylla på mitt vitaminförråd. Så att det kan bli härliga minnen när den hemska vintern med snö och kylan kommer. Denna tid är min fasa. Torkan har satt sina spår på granarna och min mark har börjat bli delvis bruna och björkarnas blad gulnar redan. Jag har ett som jag tycker är ett fint system att ta tillvara på regnvattnet vid utkastet från stuprännorna. Där grävde jag ner rör som leder till nedre delen av tomten. Jag har en gräsmatta framför huset och en del av tomten är etage några meter längre ner även där finns en gräsmatta och dit ner är rören från stuprörsutkastet och i slutet av dessa rör står det tunnor som samlar upp vattnet som nu vid torkan är så välbehövligt att kunna vattna även om det ibland kan vara lite tungt men vad gör man inte för blomstret. Där nere står även min Komposttunna och eldningstunnan som jag sarkastiskt kallar ”kremeringen”.
Den kom ändå trots allt startade den i går, sommaren efter ett uppehåll på några veckor blev det helt plötsligt högsommar. På altanen var det 27 grader varmt så det blev några timmar slappning i stolen. Sedan rullade jag ner till vårt potatisland, jo dom var klara. Jag och min assistent grävde upp två potatisplantor. Det blev 8 potatisar och efter rengöring var det in och lägga dom i kastrullen och ett kok. Väl på tallriken med tilltugg det var jätte gott. Egen skörd smakar alltid bäst. Som tur är finns det ytterligare ett 10 tal plantor kvar. Vi han även med att klyva en del ved. Jag ska försöka mig på att göra ett stöd åt veden så den inte välter under torktiden som är 2 år, alltså till 2015. Jag brukar kalla det min pensionsförsäkring
Den kom ändå trots allt den startade i går, sommaren efter ett uppehåll på några veckor det blev helt plötsligt högsommar på altanen var det 27 grader varmt så det blev några timmar slappning i stolen. Sedan rullade jag ner till vårt potatisland jo dom var klara jag och min assisten grävde upp två potatisplantor det blev 8 potatis efter rengöring var det in och lägga dom i kastrullen och ett kok, väl på tallriken med tilltugg det var jätte gott egen skörd smakar alltid bäst det var gott som tur är finns det ytterligare ett 10 tal plantor kvar. Vi hann även med att klyva en del ved jag ska försöka mig på att göra ett stöd åt veden så den inte välter under torktiden som är 2 år alltså år 2015. jag brukar kalla det min pensionsförsäkring.
Från altan till toaletten. Sittande på altanen känner jag plötsligt att nu är det hur brådis som helst till toaletten. För att komma in från altanen måste jag först styra rullen rakt emot uppkörningsrampen till vårt sovrum jag backar för det är lättare att trycka stolen bakåt när jag försökt komma rakt upp på rampen efter 5 försök är jag äntligen rak nu gäller det bara att trycka för full kraft för att komma upp på rampen och in i rummet efter ett antal försök är jag äntligen inne i rummet men nu är det mer än brådis nu ska jag vända så att jag kör igenom köket och ytterliga ett rum för att äntligen åtminstone kunna se toaletten. Äntligen framme nu gäller det bara att komma över tröskeln det brukar inte vara problemfritt jag brukar få stå och rulla fram och tillbaka några gånger väl över tröskeln ska stolen låsas, nu är jag snart vid målet min vänsterfot ska nu lossas från spännbandet före jag ska försöka resa mig om detta glöms rasar jag rakt ner på golvet. Nu gäller det att greppa tag i handtaget på högersidan sida på väggen och försöka dra mig upp men detta är inte det lättaste för vinkeln på handleden blir så fel så det gör ont sedan måste foten bort från fotplattan och ner på golvet med foten, och benet vinklas med foten bakåt gärna en bit under stolen sedan måste benet pressas i golvet samtidigt som jag drar mig upp med höger armen efter en stor ansträngning står jag upp om än lite vingligt nu är ryggen bakåt stolen näsan fram åt holken nu är det nästan panik. Jag måste nu försöka vända mig om så att min bakdel kommer åt wc stolen min högerhand tar tag i ett handtag på höger sida nu gäller det att fort få över högerarmen till vänster sidan och få tag i det högra handtaget på väggen nu har jag nästan slagit knut på mig själv den vänstra armen hänger helt slapp jag försöker nu vrida mig om och hoppas på att min vänsterfot glider runt lätt för vrider den sig trögt, gör det jätte ont i fotleden. När alla dessa moment är klara ska jag nu försöka sätta mig och hoppas därmed träffa rakt på holken det brukar bli en ganska hård sittning och alltid med rädslan att missa holken för det vore en katastrof. Ibland är det på gränsen att jag hinner göra alla dessa moment innan det är försent så efter en stund när jag är klar och ut på altanen igen, ska alla dessa moment åter göras fast i motsatt ordning så därför är det alltid lika frustrerande att ta sig till toaletten. Det är ganska ansträngande även om jag inte alltid rullar från altanen. Så om jag skulle drabbas av maginfluensa har jag ett jätte arbete att klara utav och skulle jag då inte hinna till toan i tid blir det mer än dubbelt arbete
En underbar solig dag på altanen i en däckstol att liga med hörlurar och lyssna på radion är helt fantastiskt härligt, men tyvärr måste jag någon gång lämna stolen och det innebär stora svårigheter för dessa är så låga i sittningen så till uppstående är det en otrolig påfrestning eftersom mina ben ligger uppe på fotstödet ska dom lyftas och vinklas åt golvet och sedan måste jag få tag i någonting med min högerhand för att kunna dra mig upp helst ska allt detta vara planerat före sittningen om inte måste jag tillkalla på hjälp och det blir oftast min fru och det är trots min låga vikt på 73 kg ändå svårt att dra mig upp till stående efter många försök och kanske med tur bli stående ska rullstolen stå i exakt rätt läge på min vänstra sida väl uppe är vi båda helt slut då ska jag vrida mig ett halvt var och med presition träffa stoldynan rakt på plat som jag åter vill sätta mig senare i stolen brukar jag undvika detta för jag vet allt arbete som väntar när det är dags att förflytta sig igen då sitter jag hellre kvar i ”rullen”
Jag saknar att inte kunna ut och springa. När jag var fullt rörlig var jag ute och motionssprang flera gånger i veckan det var så lätt att göra här hemma eftersom jag har skogen alldeles runt hörnet. Att bara ta på sig löpskorna ge sig iväg ut i skogen på min vanliga runda på några kilometer känna skogens alla dofter efter rundan, komma hem dricka en kaffe kanske äta något efter duschen. Det man inte har kvar är nästan alltid en stor saknad. Skriv gärna en kommentar.på min blogg.
Jag har varit och kört ett race med Go karten. Idag var jag och körde det var några veckor sedan nu. Jag försökte med en ny typ av kurvtagning som en av de anställda hjälpt mig med på Go karting i Majorna. Detta fungerade bättre, det gäller bara att tänka på det hela tiden före varje kurva. Eftersom mina pedaler var ändrade så gäller det att tänka om en del, eftersom mitt vänsterben ligger fastspänt i ramen med remmar. Då kan det ibland uppstå en obehaglig känsla som jag måste försöka förtränga medan jag kör och ibland far mina tankar omkring i huvudet. Jag kan tänka på något helt annat och även detta måste jag försöka förtränga för att inte köra in i avskärmningarna. Vi gjorde som vanligt jag och min assistent jag får hjälp att komma i karten med mina ben och sedan få vänsterbenet fastspänt och justerat in stolen, sätta på hjälmen och mitt lyftband jag har runt magen ska först sättas dit och sedan, tas bort efter målgång. När jag är klar för start är det start av motorn och full fart i väg. Kurvor och raksträckor ska manövreras igen på bästa sätt och helst inte bredsladd i kurvorna för det sinkar oftast varvtiden. Det är konstigt, jag sa en gång när jag började köra att varvtiden är betydelse lös bara jag kommer runt. Men på något sätt finns det ändå en tävlingsmänniska i mig som gör att jag vill så gärna pressa mina varvtider men det är klart jag kan ju aldrig jämföra mig med fullt rörliga människor för de har ju två armar och ben och det är ju definitivt lättare för dom i alla lägen. Jag fick även en pratstund med min kompis Andreas, han som äger stället. Vi stod senare ute i solen och väntade på färdtjänsten och bara njöt av solen. Väl hemma blev det mat och sedan ut på altanen och sola samt läsa en del. Jag känner inte för att sitta här inne och skriva för länge det är bättre att komma ut i solen. Annars ångrar jag mig när vintern är här igen.
Jag är mycket förtjust i att var ute i olika varuhus och handla det finns alltid en assistent med. Varuhuset har hiss och rulltrappor, detta funkar bra att åka rullband både upp och ner det blir i regel att jag bromsar med höger foten och upp står oftast assistenten bakom mig. Inne i mataffären har jag en kundkorg med hjul, dessa går att dra med höger arm när det gäller kundvagnar går det att dra den mindre sorten på höger sida oftast hanterar min assistent denna däremot i kassan vid betalningen kan det ibland uppstå irritation för att jag är ju inte lika snabb som icke hjulbenta det kan ibland komma en och annan sylig kommentar i kön det har även förekommit att någon har tryckt på bakom med sin kundvagn men då tar jag spjärn och trycker tillbaka detta hände rejält ett år vid julhandel för vid sådana högtider tar folk ingen hänsyn det var som när jag skulle hämta en julskinka jag satt böjd in över kyldisken och letade som alla andra efter den bästa skinkan då blev jag bortstött av ett par ”kärringar” hade jag kunnat hade jag slängt en skinka i huvudet på eländet, jag körde istället på hennes fot rejält och träffade hälsenan med mitt fotstöd så det blev nog en haltande jul för ”kärringen” ibland är man bara tvungen att ge igen hon kanske om det fastnade i hennes lilla hjärna kanske nästa gång uppför sig ordentligt och låter den handikappade hitta den bästa skinkan. I det stora hela är människor mycket hjälpsamma men det har även hänt att när jag har åkt in i en hiss och det egentligen inte finns mer plats så kan det komma någon gammal pensionär som ska trycka sig in i hissen och när vi då ska ur hissen blir det som en kil, så när vi ska ut blir man i regel stående i öppningen fast kilad och dörrarna vill stänga och då uppstår en mindre panikångest av medresenären.
Nu har jag varit på treklöverhemmet rehabilitering i 2 veckor där är det mycket handikappade människor efter både olyckor och sjukdomar i alla åldrar. Jag blev bekant med en kille i 36 års åldern som haft en tumör i nacken och när denna skulle opereras bort tillstötte en hjärnhinneinflammation. Det gjorde att han i dag hade mycket svårt med sitt tal en mening kunde ibland ta minuter att få fram han satt i rullstol vi brukade vara först ut i fika rummet var dag och en start på dagen blev några kaffe. Han var super intelligent. Sedan var det flera som haft hjärnblödning med stora skador som följd.
Det var en kvinna kanske i 35 års ålder hon var helt sned i sitt ansikte vänster ögonlock var helt stäng det fanns inga muskler kvar på vänster sidan hennes tal var svårt att förstå eftersom hon sluddrade. Sedan var det en kvinna som inte kunde styra sina ben och armar och att hålla huvudet uppe vid frukosten brukade hon falla ner med huvudet ner i tallrik med gröt så det var både gröt och mjölk i hela ansiktet hon förstod allt vi sa men kunde inte svara på tilltal. Min andra kompis hade ramlat och brutit ryggen och satt nu i rullstol. En yngre kille i 30 års ålder hade en kväll tagit alkohol och tagit sin pappas bil och kört i väg med och slagit runt med bilen han bröt ryggen och får nu sitta resten av livet i rullstol.
En kille jag träffat där förut hade varit ute med sina kompisar när han var i 28 års ålder dom skulle åka ett gäng och bada väl framme vid badet öppna dom dörrarna till bilen och någon säger försten i och dom rusar ner till bryggan min kompis är först nere springer längst ut dyker i utan att se sig för ner i vattnet där låg en stor sten. Med huvudet före ner i stenen när han flyter upp igen kan han inte röra sig ryggen var bruten och ryggmärgen skadad nu ska han sitta resten av livet i rullstol.
En annan kille hade varit på krogen och tog bussen hem när bussen var framme och stannat klev han av gick ur bussen och gick framför bussen ut i gatan och tog ett steg ut i väggen när det just då kom en bil i hög fart och han blev träffad med full kraft flög i gatan slog i huvudet spräckte skallen en del av hans hjärnfragment rann ut på gatan. Han kom sedan till sjukhuset och blev räddad och ihoplappad och lyckade återhämta sig ganska bra. Efter några år nu kan han både prata och ta sig fram ganska så bra.
Detta hände för länge sedan, en tjej när hon efter sin 18 års dag var hon ute och cyklade när det kom en lastbil som tappade släpet och detta kom emot henne med fullkraft så illa att hon bröt nacken och hon blev förlamad men hade turen att den största delen av ryggmärgen klarade sig så nu efter många års träning ungefär 20 år kan hon resa sig och sakta med hjälp av käpp och stöd ta sig fram lite grand men hon måste alltid ha närhet till en rullstol.
En man som nu är i 50 års ålder, när han var 15 år arbetade han som cykelbud när han sista dan på arbetet före sin semester cyklade ut med en försändelse blev påkörd av en lastbil hamnade under den hans nacke bröts av han har sedan dess suttit i rullstol helt förlamad i nästan 40 år.
En annan man hade krockat där, bilen slagit runt han saknade bälte så han åkte ut genom framrutan klämdes så illa att ryggen bröts på flera ställen han har nu suttit i stol i 35 år och ska så bli resten av livet.
Jag ville gärna skriva om detta för de flesta människor tror jag är helt ovetande om allt detta några kanske kan komma tillbaka till ett drägligt liv efter många års träning. Jag själv har mitt intellekt kvar det är ju vad ”åtminstone” jag själv tror ” men kommer att för alltid ha mitt fysiska handikapp kvar och får för alltid sitta i en rullstol trots mycket träning. Jag kan i dag resa mig upp och ta några steg framåt och min högerarm är helt rörlig även höger benet
Det går inte en dag utan att jag lyssnar på Mikaels och Björn låtar, jag är glad att få ha Mikael som kompis och att fåt träffat honom och få pratat en stund. Han är en mycket sympatisk och trevlig människa vi skriver ibland till varandra jag vill uppmuntra alla att sätta sig till ro och lyssna noggrant på texterna i Mickaels låtar dom är fantastiska han gjorde en otrolig insats när han var i Norge och hedrade dom drabbade efter den hemska massakern som hände på ön när så många ungdomar fick sätta livet till Mikaels
Jag brukar åka och handla ihop med min assistent en gång i veckan. Det börjar oftast med en runda först till Claes Ohlsson och sedan Kjell o Companiet och sist in på Ica. Efter någon timma brukar jag bli trött i hela kroppen och det går trögt att köra rullstolen. Vi brukar då ta en fika ibland kan det hjälpa men jag försöker ändå så mycket jag orkar besöket brukar vara 3 timmar sedan bär det av hemåt med färdtjänsten igen, för uppackning av varorna och lite mat.
Tänk ändå var bardomen kan sätta spår i en människa i hela livet. För min del startade det när jag skulle börja skolan jag var ju vänsterhänt och på den tiden på 60 talet var detta fel då fans det fel och rätt i mycket saker. Om jag inte lärde mig skriva med rätt hand alltså höger så behövde jag inte komma men jag gick dit ändå fröken förnedrade mig när det var dags att äta satte sig fröken bredvid mig och tvinga mig att äta med högerhanden tog jag fel hand knackade hon mig med en sked på min hand och sa ät med rätt hand åt jag inte upp allting lika fort som de andra barnen fick jag sitta kvar ensam i matsalen tills jag var klar allt detta var så förnedrande min lärare sa till mina föräldrar han kan aldrig bli någonting den pojken, och någon hjälp av föräldrarna fick jag inte, min tanke var alltid vänta bara så ska ni få se trots min vänstra hand Och med en vilja av järn lyckades jag först blev jag en framgångsrik tävling cyklist men tyvärr hade jag en pappa som ställde alldeles för höga krav på mitt cyklande jag skulle träna var dag något jag ledsnade på han körde efter mig på vägen med sin bil för att följa upp träningen och min mamma skulle skryta för alla hur duktig jag var. Detta var inte för min skull utan för sin egen, till slut ledsnade jag på alltihop det var ju igentligen motorsporten som var min grej, men det var inte mina föräldrars jag skaffade mig med hjälp av min envishet fett flertal bra utbildningar. Trots en felaktigt utövande arm jag byggde till slut en egen Go kart som jag körde några år med sedan köpte jag en isärplockad, motorcross cykel i en låda som jag lyckades plocka ihop till en riktig tävlingsmotorcykel det var aldrig tal om att hjälpa mig med detta av mina föräldrar de såg bara hur jag kämpade med att få ordning på mitt intresse. Men jag lyckades jag nåde aldrig några framgångar i dessa sporter jag tror det berodde på att ingen ville hjälpa mig sedan efter många års utbildningar och ett troget arbetande gifte jag mig vi blev föräldrar. Jag ägnade mitt arbete mer och mer tid för att till slut uppnå ett annat mål det var karriär i mitt arbete med en bra position, jag lyckades sedan köpte vi vårt första hus endast 22 år gamla där vi och vår son bodde i några år när det blev dags att sälja huset för att köpa ett annat hus mycket ”flottare” lyxigare” sådant men tyvärr med stora byggbrister, men vi löste även detta men det var 10 års kämpande ett ständigt renoverande och stora ekonomiska utgifter och i samma veva köpte vi en klädaffär till min fru så det blev mycket på en gång hon hade 4 mil till arbetet var dag så det gällde att hon skulle ha en fungerande bil det var en gammal volvo 145 jag renoverade på kvällar och helger denna bil och arbetade över så ofta det bara gick för att få ihop ekonomin till alla dessa utgifter. Många nätter stod jag ute på grusplan med en uttagen motor som skulle renoveras avtagen bakaxel och växellåda för renovering och alla typer av svetsarbeten . jag lyckade lappa ihop den i 27.000 mil och sedan i i ett garage för lack och översyn när detta var klart fick jag även sålt bilen för 6000 kronor. jag hade som tur var en tjänste bil själv under dessa år något jag kämpat för i min karriär där jag hela tiden var tvungen att vidar utbilda mig som tur var älskade jag mitt arbete men efter 10 år renovering på detta problem hus vi hade var det dags att sälja
