royikaros.blogg.se

Eftersom jag alltid hade en oavbruten värk i nacken och huvudet samt att min vänsterarm alltid var iskall föreslog en läkare på Smärtenheten Mölndal och dom kunde prova att ge mig en spruta som inte var så välbeprövad med det var kanske en sista utväg att lindra eländet. När jag en dag besökte Mölndals sjukhus och det var dags för den här nya sprutan. Det var en spruta som inte såg så värst trevlig ut det var en mycket lång sak Gustav var namnet på min läkare han startade med att måtta på min hals var han skulle sätta sprutan efter att han känt var min ryggrad var måttade han med sina fingrar var det var mest lämpligt, vad jag då tyckte var att är det inte mer noga än att det går att måtta med hjälp av sina fingrar. Sprutan sattes mot min halls tryckte in så långt att den skulle stöta emot min ryggrad sedan när Gustav skulle dra ut sprutan igen skulle han samtidigt tömma dess innehåll på adrenalin och bedövningsmedel. Efter detta blev jag nerkörd till uppvaket nu var hela min vänstra sida bedövad det kändes svårt att andas eftersom även min lunga var bedövad och fick ligga där i några timmar innan jag fick åka hem. Det skulle visa sig att detta hade ingen som helst effekt på min värk, trots allt gick jag med på att fortsätta denna behandling i några månader till.

 Det blev 2001 min advokat arbetade för fullt med försäkringsbolaget IF, men det blev inget resultat. Nu hade jag hållit på hos smärtenheten i några år utan resultat. Och jag gick även på nackskademottagningen på Sankt Sigfridsgatan allt utan någon som helst effekt.

 Så den andra Juni 2002 jag och Sussi hade varit ute hela dagen och målat på huset. När det närmade sig kvällen kom vi överens om att vi skulle avsluta den trevliga dagen med att grilla korv, grillen kom fram jag startade upp den Sussi kom ut med en bricka full med go saker. Vi var helt ovetande om framtiden om att detta var sista gången någonsin som jag för egen maskin skulle kunna gå omkring på altanen. Som tur är vet man inte vad som väntar runt hörnet! När vi var nöjda och klara med grillningen dukade vi av tillsammans gick in och bäddade, lade oss i sängen, vi sa God natt och efter en stund sov vi.

 Efter några timmar vaknade jag på golvet och hade haft en urin avgång, jag försökte resa mig upp, men det gick inte min vänstra arm fungerade inte. När jag ändå försökte gled den bara undan. Det kändes som att ligga på en is jag kände mig som ”Bambi på hal is” jag frös jätte mycket och visste inte varför jag inte fungerade. Jag trodde först att jag låg på armen så att den sov. Sussi hade nu vaknat, och försökte hjälpa mig upp, men det gick inte. Hon såg på mig i mitt ansikte, och ville inget säga. Förstod var det var, min vänstra sida i mitt ansikte var en aning snett. Hon ville inget säga för att inte oroa mig, hon sa bara jag går och ringer en läkare. Men hon ringde istället efter en Ambulans den kom ifrån Landvetter flygplats som är ca 5km hemifrån. Det tog en stund innan den kom men väl hos oss stannade den utanför våra grindar. Nu är det så att vi har två ingångar till vårt hus en på framsidan och en på baksidan. Den på backsidan är in till vårt sovrum och vår altan där det finns en balkong dörr, Ambulanskillarna kom den vägen med båren. Det är så att det är ganska trångt att komma in med en bår när dom väl var inne i sovrummet frågade dom mig hur jag mådde och mitt namn och om jag mindes mitt personnummer. Därefter lyfte dom upp mig på båren för trasport ner till ambulansen som stod alldeles utanför grindarna. Jag var mycket frusen för det var ju trots allt mitt i natten. Strax låg jag där i bilen jag frös så jag skakade nu lade dom över mig en filt. Bilen började strax rulla i väg mot Mölndals sjukhus. Den ena ambulans killen säger, jag glömde stänga grinden jag svarar det gör inget jag är snart hemma igen. Helt ovetande vad som hänt mig. Ambulanskillen säger jag tror inte du är medveten vad som hänt dig. Jag tänker ofta på dessa orden och det var nog tur jag inte visste vad som väntade och att det skulle ta mycket lång tid innan jag skulle få återse mitt hem igen. Och då med helt andra möjligheter än tidigare. Strax var ambulansen på Mölndals sjukhus jag minns så väl när bakdörrarna öppnades och den kalla nattluften slog emot mig sedan rullades jag in i en korridor jag såg uppåt i taket när jag rullades fram i korridorerna jag minns hur jag såg alla dessa lysrörsarmaturer passera förbi mina ögon. Väl inne i ett undersökningsrum kom läkaren in för att ta en del prover. Sussi ringde vår son Patrik som även han kom dit för att se hur det var med hans pappa just i dag fyller Patrik 29 år vi hade tänkt fira honom, man ska aldrig planera något i förväg det har jag nu lärt mig.

Nu långt senare bedömde läkarna att det var en alldeles för stor hjärninfarkt( stroke.) För att jag skulle kunna stanna på Mölndals sjukhus, det var mer lämpligt att köra mig till Sahlgrenska sjukhuset. Jag blev informerad att transporten skulle ske på efter middagen. Jag kördes till Sahlgrenska det var en hemsk färd dit för jag var mycket dålig och i ett dåligt skick. På grund av mitt dåliga skick togs jag emot, och rullades till avdelning 116 jag var hemskt dålig. Någon dag senare kommer Sussi jag äter en sallad, första maten på 4 dagar. Jag minns en syster vid namn Märta som informerar mig och Susanne om att det gjorts en kärl röntgen som visade sig att det var ett halskärl som brustit i kärlväggen. Det var det enda felet  hur detta kunde komma sig?  Han kunde inte svara på det, det enda han kunde såga var att det behövs mycket våld för att det ska brista och han informerade om vad en Stroke var för något. Och att det var semestertider där på avdelningen. Så att två avdelningar skulle slåss ihop. Till en. Jag flyttades till avd 15 där låg en patient vid namn Rolf, sängen mittemot låg en kille vid namn Krister som även han haft en Stroke. Jag och Krister skulle följas åt ett tag. Det skulle visa sig senare att Krister hade Taxi bilar i Göteborg med flera anställda. Han hade en dag varit och handlat i en butik vid Bangatan i Göteborg när han kommit ur affären på väg till bilen säckade han ihop pga en stroke. Nu ska det sägas att Krister var som en kopia av Palme mördaren Christer Peterson så folk som såg honom liggande där på trottoaren med en Stroke trodde det var ett fyllo så ingen brydde sig. Men tillslut var det ändå någon som ringde till Ambulansen. Vi hamnade på samma avdelning. Krister var en mycket snäll människa och med humor. Jag var så oerhört trött så jag sov oavbrutet. När jag en dag vaknade upp och såg framåt såg jag en säng, där låg Krister han kikade på mig min första komentar var vad har jag hamnat. Den jag såg var ju Krister hans ansikte var mycket härjat troligen efter ett mycket hårt liv. När Sussi sedan kom och hälsade på sa jag vad är det fören som ligger där, han ser ju precis ut som Christer Pettersson. vi hade båda en sarrkastisk.  humor därför kunde jag säga såbåde jag och Chister flyttades så småningom till Högsbo sjukhus. där han en natt något senare avled.