royikaros.blogg.se

                     Fortsättning på stroken.

Detta var en stor omställning i min tillvaro, en helt ny värld öppnades för mig något jag inte hade en aning om innan. Så mycket sjuka människor, jag som bara för några dagar sedan varit hemma och arbetat i trädgården och på huset helt ovetande om vad som skulle komma.

Jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan hjälp för jag hade ingen balans.

Under dagen kom det en sjukgymnast och gjorde en undersökning på mig hon ville göra ett testprov, hon höll en penna framför mig som hon sänkte upp och ner. Den skulle jag följa med blicken sedan skulle jag försöka sträcka mig efter den men det lyckades inte för jag ramlade åt vänster sida.

Sedan kom Sussi och berättade att om jag har tur kan jag få åka till Högsbo Sjukhus något som var väldigt svårt eftersom det var så ont om platser där. Men efter några dagar kom en läkare och berättade att jag skulle komma till Högsbo för rehabilitering och träning.

Att få komma dit sa Sussi var som högsta vinst jag flyttades den 19 juni till Högsbo, det var en mycket svår och arbetsam tid för Susanne.

Först försöka hjälpa mig och sedan sköta affären och huset med trädgård och allt vad detta innebär.

Det blev den 21 juni Susannes födelsedag hon fyllde 50 år. Jag hade med hjälp av våran kompis Carina köpt ett presentkort till Hälsans Hus som Susanne fick när hon kom till sjukhuset. Det var ju inte så vi tänkt fira hennes 50 års dag, på Högsbo sjukhus!

Det var mycket fint väder den dagen och i matsalen serverades sill, potatis och hembakad kaka och det var en av systrarna vid namn Greta som bar en blomsterkrans på huvudet.

Sedan kom även Patrik på besök trots allt elände blev det en fin midsommarafton.

Carina våran kompis är en tjej som är anställd hos min fru, hon och hennes pappa Roland kom att betyda mycket för mig. Roland kom flera gånger och besökte mig.

Jag kommer särskilt ihåg en gång i Juni när han kom med en storkartong färska jordgubbar.

Några dagar senare kom våran kompis Sonja från Småland på besök hos mig. Och mina föräldrar Torsten och Vera på besök. Sedan gick dagarna efter ett schema som var uppsatt på en tavla i korridoren där stod vad jag skulle göra timma för timma från morgon till kväll.

Detta var något jag bara måste finna mig i eftersom jag var förlamad i hela min vänstra sida fick det bli mycket träning.

Jag kunde inte riktigt förstå hur allvarligt det egentligen var och att jag hade mycket lång väg framför mig till det mesta jag skulle vilja göra. Och att livet aldrig mer skulle bli som tidigare. Allt detta skulle jag aldrig någonsin acceptera det blev mycket besök hos psykologer och hos logopeder, eftersom mitt tal var ganska släpigt.

Sjukgymnasten gjorde mätningar på mig genom att hon rörde mina armar och ben eftersom jag själv inte kunde röra mig. Hon mätte hur långt hon kunde tänja mina armar och ben detta pågick i flera dagar.

Jag kände mig inte värd någonting som att allt var slut, kör mig till tippen. Jag var helt utlämnad åt andra människor nu, jag som hela tiden förr alltid klarat mig själv. Det var svårt att inte få behålla sin integritet.

Sedan blir det att krypa under en filt och läsa det blev allt oftare att jag tänkte på hur mitt liv hade blivit eller hur det varit om inte detta elände hade hänt en sak är säker att livet skall,  aldrig mer kunna a bli som det varit. Jag blev mer och mer deprimerad det blev mycket tårar Av dessa negativa tankar. Jag vet att jag inte ska tänka så men att styra sina tankar är inte det lättaste hade jag varit en dator kunde jag ha städat, i hårddisken. Jag har försökt men vad jag kommit underfund med går inte det.     

När jag några gånger låg där på golvet och ingen kom när jag larmade, försökte jag åla och rulla fram till väggen. Det kändes grymt att vara så hjälplös, efter en stunds väntan kom det ibland en syster.

Även att sköta sin hygien var en annan svår sak, det var något jag inte klarade själv utan var tvungen att be om hjälp. När jag ville duscha då tryckte jag på larmknappen för att få hjälp det kom det in två systrar för att hjälpa till. Först att ta av alla kläderna och flyttade sedan över mig på en specialvagn med galonunderlag och uppvikta sidor.

Systrarna drog på sig stövlar och duschrockar sedan tog dom fram en vattenslang och tvättmedel och började spola av min kropp för att sedan tvätta mig med en svamp.

Sedan spolades jag av och rullades ut i korridoren för att bli torkad med en handduk. Detta kändes så hemskt, jag säger inget om systrarna för dom utförde ju bara sitt arbete men det mesta var mycket känsloladdat. 

Jag grät var dag och det var ofta jag önskade att det kunde ta slut alltihopa. På mitt rum på Ekdalagården fanns det en liftanordning över min säng. Jag fick en tanke en dag, tänk om man skulle riva sönder ett lakan eller dyligt och fästa i liftens krok och sedan en snara runt halsen och efter det trycka på knappen till liften. Men jag som inte ens kunde lyfta armen hur skulle det gå till?  Kanske med den högra armen men tänk om det gör ont och jag ångrar mig i sista stund eller ramlar ner på golvet och blir liggande där som en jävla grönsak. 

När jag låg på Högsbo Sjukhus så låg där en man som hette Curt, han hade varit där sedan februari månad på grund av en hjärnblödning. Han var förlamad på sin högra sida och då är det vanligt att man tappar talet, för det är den vänstra delen av hjärnan som blir drabbad.

Så han fick kommunicera på annat sätt. Dom nära som anhöriga lärde sig detta genom att se på hans blick.

En dag när jag vaknade upp på morgonen och tittade åt Curts håll hände ett mirakel han lyfte sin förlamade arm och vinkade åt mig. Något som ytterst sällan inträffar enligt läkarna men det inträffade aldrig mer. Jag önskade hela tiden att det skulle hända ett mirakel även för mig men tyvärr det har fortfarande 10 år senare inte hänt något mirakel. 

En kväll när jag låg i sängen blev jag så kissenödig så jag larmade på sköterskan. Sköterskan kom in med en plastflaska och jag gjorde vad jag skulle, sedan ställde jag flaskan på bordet vid min högra sida och lutade mig tillbaka i sängen för att sova. Min högra arm var ju mycket aktiv även när jag sov så utan anledning lyfte den och slog till kissflaskan så att den åkte upp i luften och hamnade på golvet, den var ju full av kiss och det blev ju förstås en pöl på golvet.  Jag vaknade och larmade, in kom en gammal okänslig sjuksyster (som tur är sådana sjuksustrar mycket få) hon säger till mig som då gråter över vad som hänt ”va fan håller du på med jag har annat att göra än att torka piss efter dig”.

När den gamla skatan gick ut från rummet blev jag åter mycket ledsen, inte nog med allt mitt elände jag hade skulle jag nu bli utsatt för en sån här gammal apa.

Jag önskar att jag haft ytterligare en full flaska då kunde jag larmat och hade den jäveln kommit in igen skulle jag slängt den över henne så kunde hon stått där och då kanske hon skulle tänkt sig för vad hon sa. Men inte ens det hade kanske hjälpt.

På morgnarna åt vi alla patienter i matsalen. Där stod en radio igång som spelade gamla favoriter. Dessa låtarna blev jag mycket ledsen för, just dessa låtarna spelade jag när jag gick hemma och pysslade tidigare i sommar. När jag tänkt vara i trädgården och sitta på altanen och sola, nu satt jag här halvsidesförlamad och kunde inget göra åt ödet.

Sussi åkte till mig var dag även om hon hade fullt upp med att både sköta affären, huset och bilen.  Ja, allt som vi tidigare varit två om skulle hon göra ensam nu.

Hela juni var det strålande väder och jag träffade många i samma situation som jag, inte alls konstigt för i Sverige blir var 17:e minut någon drabbade av en Stroke på ett eller annat sätt.  Min kompis Krister som var med från Sahlgrenska sjukhuset fick så ont i sitt öra en kväll, flera sköterskor stod runt honom och såg in i hans öra alla trodde det var en vaxpropp så dom försökte göra rent hans öra, men utan framgång.

Han fick köras till Sahlgrenska för undersökning och dagen efter vid frukosten var inte Krister där så jag frågade en syster ”var är Krister?”.  Hennes svar var: ”tyvärr finns inte Krister med oss längre han avled i natt efter en ny hjärnblödning”.

Det var hemskt men samtidigt kan man tänka att Krister slapp undan mycket.

Något som var svårt att ta in det var att behöva åka rullstol.  Jag var tvungen att träna mycket var dag, det var sjukgymnastik och arbetsterapi. Jag hade en mycket osympatisk sjukgymnast, en tjockis som var stenhård typ,.

En gång när jag hade min stödskena på foten och skulle träna på att ta trappsteg så misslyckades jag och hennes kommentar var att  ”det där kommer du aldrig att klara av” och det var en sådan kommentar som känns när man redan är i underläge.

Efter ett tag fick jag en ny sjukgymnast vid namn Laila hon var raka motsatsen en mycket sympatisk människa med mycket sympati. Hon kunde sitt arbete och var raka motsatsen till den föregående.

Vi startade med att försöka gå-träna i en barr, det är två järnrör som är fastsatta på stativ.

Det är en på höger och en på vänster sida så gå tränar man emellan dessa och jag då kunde hålla mig med höger arm jag kunde lyfta höger ben och föra detta framåt och sedan sätta ner det i golvet och försöka släpa fram det vänstra för att kunna ta ett steg men detta var mycket svårt men till slut klarade jag det, mot alla odds.

Vårat hus skulle handikappsanpassas med plattor, så att jag lätt skulle komma ut till färdtjänst bussen och från vår P plats fram till vår ytterdörr. Inne skulle dörröppningar breddas så att rullen kunde köras inomhus och vissa trösklar skulle tas bort. En ramp upp till vardagsrummet skulle tillverkas och monteras för det är tre trappsteg upp dit och även en ramp ut till altanen. Det kändes mycket konstigt att ha hantverkare var i vårt hem, jag som alltid gjort allting själv tidigare. Att sedan komma hem kändes konstigt efter att varit hemifrån så många månader så skulle jag även här anpassa mig till mycket nytt.

Jag försökte träna på förflyttningar och jag fick hjälp av hemtjänsten 2 gånger per dag på en gång på förmiddagen, där dom kokade en kopp te gjorde en smörgås sedan gick dom för det var så ont om tid så vi han nästan aldrig att prata sedan kom dom mitt på dagen återigen,  en te eller kaffe med smörgås eller en Billys Pizza för jag hade sådant i frysen som var lätt lagat.

Som tur var hade jag kvar min läsförmåga ocj jag läste bok efter bok. Ibland när Sussi skulle gå till arbetet gick hon vid 8 tiden då hade jag börjat läsa och ofta när hon kom hem vid ungefär 18.30 låg jag fortfarande och läste! 

Så med tiden blev det en del böcker, jag brukar säga jag kunde följa årstiderna genom att titta under boken för vi har våra fönster i sängkammaren vid fotändan av sängen. Så när jag såg ut kunde det en dag vara ett strålande sommarväder så efter ett tag en grå mulen höst och regn så efter ytterligare en omgång böcker lyfte jag upp boken och såg ut då kunde det vara vinterns första snö, så låg jag månad efter månad.

Att göra en överförflyttning från sängen till rullstolen gjordes med” livet som insatts ” för ibland var ju även jag tvungen att uppsöka toaletten, Patrik (min son) hade monterat ett handtag på höger sida om toalett dörrens insida så jag kunde hålla mig i det. När det var dags att sätta mig på holken jag släppte jag sakta taget med min höger armen sakta ner med 100 procent koncentration. När jag närmade mig holken var det som en vinstatt träffa holken

Till slut var jag tvungen att skaffa ett trygghetslarm som är kopplat över telefon jacket så när jag trycker på larm knappen larmar det på en central  där dom sedan anropar ut 2 st  assistenter från hemtjänsten att köra till mig och se vad det kan vara. Om jag kanske ramlat eller på något annat sätt behöver hjälp det brukar ta mellan 15-20 minuter tills dom kommer.

Jag hade många mål ett av dessa var ju att klara toan själv och det hade jag lyckats med efter ett års träning.  och sedan var det att kunna ta på lite av mina kläder själv men det skulle tag lång tid att klara. Några år så där men år 212 på hösten kunde jag ta på både byxor, kalsingar och tröja men det krävdes ett grymt tålamod att klara detta.

Jag tyckte själv att det var dags att komna ut på någonting på dagarna så jag började på ett daglig verksamhet  i Göteborg vid namn Dalheimers hus vid slottsskogs gatan. Där fanns nästan bara handikappade som behövde daglig verksamhet det fanns både silver smide trä slöjd målar kurser ja det mesta ja även matlagning.

Jag startade med silver smide som var mycket intressant jag var där några gånger per vecka.

på morgonen startade vi aölltid med lite prat sedan var det sittgympa det var något de flesta klarade det räckte med att kunna röra något finger till att kanske vrida på någon kroppsdel så kunde alla vara delaktiga oavsett handikapp.

Efter gympan var det frukost det blev frallor med pålägg samt kaffe eller te de var trevlig och socialt att sitta så ihop sedan uppsöktes  det rum där ens aktiviteter skulle vara sedan åt vi middag.  bussen kom och hämtade mig ungefär vid 13 på den tiden var det alltid en assistent med för nu hade jag inte längre någon hemtjänst.

Väl hemma från Dalheimers  blev det oftast lite städning här hemma och kanske det blev någon körning med tvättmaskinen. Och bära in ved för vi har en stor gjutjärnskamin inne med en stor fläkt som jag både konstruerat och byggt en gång det gjorde jag när jag var som en människa ska vara. Den suger in värmen från kaminens över sida som den sedan  blåser ut  som värme i nederkanten. nu tog texten slut här det var igentligen mycket mer men det måste blivit något fel vid kopiering  tack för att ni läser, och hoppas det ger er något.

Sedan blir det att krypa under en filt och läsa det blev allt oftare att jag tänkte på hur mitt liv hade blivit eller hur det varit om inte detta elände hade hänt en sak är säker att livet skall,  aldrig mer kunna a bli som det varit. Jag blev mer och mer deprimerad det blev mycket tårar Av dessa negativa tankar. Jag vet att jag inte ska tänka så men att styra sina tankar är inte det lättaste hade jag varit en dator kunde jag ha städat, i hårddisken. Jag har försökt men vad jag kommit underfund med går inte det.