royikaros.blogg.se

Det var mycket halt redan ner för första nerförslutningen och det var med livet som insatts. Full fart neråt pressande ner min höger fot för att bromsa, skulle jag nu inte få stopp innebär det att jag fortsätter rakt fram mot en lång trätrappa med ett 10 tal trappsteg som bär rakt ut i skogen och det kan i så fall innebära stora konsekvenser för alla som ska sanera upp resterna av mig och stolen. Det är ju trots allt dom efterlevande som får ersätta stolen till landstinget!

Väl framme vid grinden ska ju den öppnas och den öppnas framåt när detta var gjort stod jag där på asfalten och den var ju glashal men jag tog mig trots allt fram till brevlådan och min post.

Sedan tillbaka är det ju en annan sak och för att kunna komma någon vart kör jag baklänges, med huvudet vridit åt höger för att ha lite uppsikt bak. På vägen till grinden blev jag påmind av min dumhet att ge sig ut ensam i vinterväglag utan jacka och mössa i 5 minusgrader, inte så bra.

Väl innanför grindstolparna ska grindarna stängas med stora svårigheter för jag slinter hela tiden när jag försöker stänga till. Men min envishet tar överhand hur mycket jag än fryser så ska grindjäveln stängas. Jodå rätt som det var skakandes i hela kroppen var den stängd nu gällde det bara att putta mig bakåt dem där 50 metrarna till svängen som leder upp för den större lutningen. Nu började mitt högerben att tappa fotfäste det är isigt på marken, jag sitter där och försöker hålla mig kvar och inte rulla ner för trappan ut i skogen för att sedan ligga där som en djupfryst grönsak i skogen. Jag måste komma upp men vad gör jag när min höger fot inte vill greppa i underlaget. Då får jag syn på rabatten som jag har på min höger sida, varför inte ta lite jord där och slänga under foten. Tanken var god men när jag ska ta jorden upptäcker jag till min fasa att den är ju frusen och därmed stenhård så jag rafsar och skrapar med naglarna för att åtminstone kunna få loss lite jord. Det lilla jag fick loss slängde jag under högerfoten, den greppade lite men i inte tillräckligt.

Kylan ger sig mer och mer till känna och den jordskrapande handen är nästan djupfryst nu jag försöker få den varm genom att sätta mig på den då plötsligt kom jag att tänka på mitt larm . Jag trycker på larmknappen jag har i ett halsband runt halsen efter så där 10 minuter ringer mobiltelefonen och en röst säger: hej detta var larmet, jag ser att du har larmat. Behöver du hjälp?  Jo, det kan du skriva upp att på att jag behöver!  Jag sitter ute här i minusgrader och så berättade om jag min situation. Hon säger jag ska larma hemtjänsten att komma ut.  Efter ytterligare en 15 minuter hör jag en bil och efter en stund står det en hemtjänstare som säger ”jaså, här sitter du”. Mitt svar: jo det kan man nog säga att jag gör.  Jag var trots allt fortfarande rörlig och kunde prata och röra högerarmen. Jag säger att jag vore tacksam om ni ville rulla in mig i värmen för upptining. Med påföljd att det gör mycket ont i fingrarna efter någon timma hade jag hämtat mig i mina fingrar och tår.

Senare under kvällen fick jag stränga förhållningsorder om att det där gör du aldrig om mer. Men jag ser det på ett annat sätt, det måste vara lättare att frakta bort en djupfryst kropp för den skulle ju om det råder ont om plats gå att frakta på ett takräcke. Nu blev det inte så utan jag kom ju in med både stol och framför allt det viktigaste, posten!